Mina söta barn

Sigge har en fruktansvärd känning förut. Det hela var så konstigt, det händer ytterst, ytterst sällan att han går under tre eftersom jag brukar märka och kunna fånga upp honom innnan dess. Nu, plötsligt från ett ögonblick till ett annat märkte jag att han inte mådde bra. 2.3 låg han på då. Och blev plötsligt jättedålig. Han betedde sig som om han var riktigt full... Han kunde inte hålla ögonen riktigt öppna, det kändes nästan som ögonen rullade bakåt. Han ålade sig än ner på golvet där han bara låg helt plakat, än upp på soffan. Hela tiden halvgrät han, jag fick inte lov att hålla honom eller ta i honom. Samtidigt försökte han smälla till Viggo som satt bredvid. Detta samtidigt som han inte orkar hålla huvudet upprätt. Jag fick i honom först en dextrosol, men märkte ingen skillnad. Det har aldrig förut hänt att det inte räckt med en tablett, men nu fick jag ge honom ytterligare än. Det tog en stund innan den oxå började ge effekt. Jag kände att jag hade verkligen ingen kontakt med honom. Jag kan säga att jag under den tiden började tänka på ambulans

Men så plötsligt har dextron kickat in som den ska. Helt plötsligt vänder sig ungen mot Viggo skrattar och pekar åt något som han gör. Viggo tittar på mig och säger- Nu mår Sigge bra igen för nu pratar han.

Det är precis som om inget har hänt. Sigge bara tar vid i leken där han hade slutat.

Jag fick ringa David bara för att få prata av mig, berätta vad som hänt och få lite mentalt stöd.

Diabetes är den konstigaste sjukdom som finns.

Det måhända vara en sån där äcklig klyscha, men jag älskar verkligen mitt liv. Visst, det går upp och det går ner. Vissa dagar känns det mest tungt. Men allt det där jobbiga, de där tunga dagarna. Diabetesen. Allt det där är ett sånt lågt pris att betala för att få leva mitt liv med David och våra barn. Allt som har hänt det senaste åren, mina föräldrars cancer, min lungpropp, mina barns diabetes gör faktistk att man måste ta ett steg tillbaka och se över sitt liv. Vad vill man egentligen? Vad är det som är viktigt? Nu är ju detta stora ord, och de gör mig definitivt inte till en bättre människa än någon annan. Jag gnäller fortfarande på att mjölken är slut, jag skäller fortfarande på mina barn. Jag hatar fortfarande obäddade sängar. Men jag tror att jag nånstans däremellan verkligen känner efter, och inser hur mycket jag faktiskt älskar mitt liv.

Lite diabetes då när jag nu öst ur mig dessa stora visdomsord.

Vi fick ju i uppdrag av Gun att göra en sockerkurva på Rasse under helgen, för att ev dra igång insulinbehandlingen under veckan som kommer.

Missförstå mig rätt nu. Det är ju självklart att jag överhuvudtaget inte vill att barnet ska utveckla diabetes. Det är ju det sista jag vill för min älskade stora son. Men samtidigt "vet" jag ju att det är på gång. Som det är just nu ligger jag i ständig beredskap med oron fullt påslagen. Inför varenda socker som ska tas ligger hjärtat i halsgropen. Ibland får det anledning att åka lite ytterligare längre upp, i bland trillar det ner där det hör hemma igen.

Det var ju precis det samma med Viggo. Sen när behandling väl startade sörjde vi ett litet tag för att sen göra vardag av det med. Man måste ju alltid tas med den verklighet som råder, men väntan och ovissheten är baske mig det värsta. Men naturligtvis, det hela handlar ju inte om mig även om jag kanske får det att låta så nu. Utan om Rasmus och vad som är bäst för honom...

Så vad jag egentligen skulle komma till, var att Rasmus hade bra värden under nästan hela gårdagen. Bara ett som var lite högre. Alltså inget som gör att vi kommer starta behandlingen denna veckan. Inte alls som de andra värdena under de senaste veckorna.

Så det var ju bra...?

Egentligen ska man ge Sigge måltidsinsulinet innan han börjar äta för att kroppen ska må så bra som möjligt. Men det är ju svårt att veta hur mycket en sån liten kille kommer att äta. Han kan ju plötsligt bestämma sig för att han inte tänker äta nåt alls. Då är det jättedumt om man precis pyttsat i honom en rejäl dos insulin, då blir han ju jättelåg. Så ett alternativ är ju att dela upp insulinet, hälften före och sen resten när man ser hur mycket han har ätit. Men då har vi ju ett annat problem, Sigge blir ju så förbannad när vi grejjar med pumpen, så då blir det en kamp. Så Sigge får helt enkelt hela dosen när han ätit färdigt. Doktor Gun är inte helt glad över det, men hon ser ju också problematiken.

Hursomhelst idag när Sigge skulle få lite mellanmål, satt han plötsligt med pumpen i handen. Detta är i sig ett problem, han vill gärna leka med den. Men innan jag skulle stoppa ner den tänkte jag att jag kan ju lika gärna ge honom insulinet. Varpå han naturligtvis bestämde sig för att han minsann inte skulle ha någon fika.

Jag som alltid ger insulinet efteråt. Han som alltid äter sin fika. Jag fick helt enkelt ta fram stora mjölkglaset och hälla i honom.

Jag tänker fortsätta ge honom insulinet i efterhand.

De ringde från dagis, en liten grabb hade kräkts där nu på morgonen. Viggo stannar hemma resten av veckan mao. Bläkräksjukan blir så förödande för vår minsta gosse. Varenda gång han har drabbats har han behövt sjukhusvård med dropp. Det kan vi vara utan...

Dessutom är Rasse hemma pga feber, så idag är det myyys som gäller. Märks att grabbarna uppskattar att plötsligt få en dag hemma tillsammans. De är inne i en period där de är ovanligt goa mot varandra och verkligen har kul tillsammans. Har barnen kul har mamman kul!

Ska precis gå ner och fixa mig en kopp kaffe och känna att tillvaron inte är så dum ändå!

Det har gått några dagar sen sist, men jag har känt att det varit lite mycket runtomkring mig. Känner mig lite sliten helt enkelt.

Dels är ju Sigge i vanlig ordning förkyld och det är ett fullt sjå att lyckas innhalera honom. Dels är det dagis striden som fortsätter. Dels är det Viggos vådrbidragsansökan, och Sigges överklagan till länsrätten. Dels är det den konstanta oron för Rasmus socker. I helgen låg han bra högt igen. Igår hade David ett långt samtal med Gun om hur vi ska gå vidare. Sen så är det Sigge som vi mer och mer tror har gluten. Detta oroar naturligtvis också. Han äter sämre än någonsin och gråter ofta och säger ajajajaj. Mammahjärtat blöder...

Men för att ändå vara positiv. Slutar man se det ljusa i tillvaron går man snart under.

Vi hade en jättemysig helg. På lördag tillbringade jag och Rasse flera timmar med att förnya hans vårgarderob. Det är jätteroligt hur han tar ett sånt aktivt intresse i hur han ser ut. Till slut tröt dock orken och plötsligt satt han och grät. Då vet man att det är fikatajm :) Spontant middagbesök förgyllde sen kvällen.

På söndag hade vi familjen H på besök. Så skönt med riktigt goda vänner som verkligen bryr sig, och som dessutom har insikten om hur det är att vara diabetesförälder. Jag fick både gråta en skvät men även skratta en hel del. Två så väldigt viktiga ingridienser i tillvaron.

Det är verkligen något som kännetecknar mitt liv just nu. Sorgen och glädjen som hela tiden går hand i hand.

Jag känner mig arg och frustrerad. Jag tycker att jag strider på så många fronter samtidigt. Hade inte diabetesen i sig räckt?? Allt det här praktiska runt omkring dränerar mig fullständigt.

Det som upptar mest energi för närvarande är det här med förskolan. Sigge skulle egentligen ha börjat nu i januari, men pga omständigheterna valde vi att skjuta upp platsen tills kommande augusti. Vi har haft tät kontakt med köansvariga, och hon är väl medveten om hela situationen. Mitt i allt har vi varit så glada över att Sigge ska få komma till en sån underbar förskola med fantastisk personal. Jag har även pratat med rektorn i olika omgångar ang Sigges start. Men så igår viskade en av fröknarna i mitt öra att rektorn bestämt att Sigge inte ska få börja på detta dagiset. Bara så... Arg som ett bi ringde jag upp rektorn (naturligtvis utan att låtsas om som om jag vet det jag vet). Inte en gång kunde rektorn säga rätt ut att det blir inte så här utan bara glider, glider, glider. Pratar om trött personal, och antal barn med särskilda behov på förskolan. Hela tiden återkommer hon att man i aldrig är garanterad plats till en särskild förskola. Vår fröken som hade skvallrat till mig berättade även att rektorn varit tydlig med att vi inget fick veta om detta beslut. Nähä, när skulle vi få veta det var det tänkt?

Så när jag till slut säger- jag ska alltså behöva rycka upp Viggo för att börja ett annat dagis- säger hon att nejdå, han har ju sin plats. Så hon menar på fullaste allvar att pojkarna ska gå på olika förskolor med allt vad det innebär av upplärning av diabetesen, daglig kontakt pga doseringar, upplärning av ev ny personal, uppdatering av alla ev nya rutiner etc etc. Dessutom, blir Rasse sjuk, ska vi plötsligt ha den här kontaktetn med tre olika ställen. Är hon inte klok?! Dessutom känner jag mig så himla sviken av henne. Det har aldrig någonsin innan varit aktuellt med något annat än att Sigge ska börja här.

En annan sak, som jag VET är jättedum, är att det känns som om man väljer bort Sigge personligen. Jag vet ju att det inte är så, att det är sjukdomen det handlar om. Jag kan inte låta bli att titta på min goa charmiga kille och tänka- hur kan de inte vilja ha honom?

Det är så häftigt- Rasmus har en otroligt intiutiv känsla för hur man ska handskas med småbarn. Han är så enormt skicklig på att styra smågrabbarna dit han vill. Både när han vill i eget syfte, men även när jag ber honom om hjälp.

Viggo är fruktansvärt besviken. När han nu provade Sigges änglavingar kunda han ju inte annat än att konstatera att det går ju inte att flyga med dem.

Tack alla snälla för dessa varma och innerliga kommentarer jag får. Det ska ni veta, det värmer verkligen gott i själen.

I´m in löööv. Vilken underbar stad Prag är. Vissa delar med dess tinnar och torn är som hämtade ur en sagobok. Dessutom är människorna trevliga och ölen god. Däremot är språket osedvanligt fult. Inte direkt romantikens språk...

Innan jag for sa M till mig, hon är också diabetesmamma, "se nu till att äta mycket godis och på oregelbundna tider". Jag skrattade högt. Som en insiderjoke för diabetesföräldrar. Kanske var det därför vi åt lunch vid tre-tiden och mumsade på goda tjeckiska bakverk för att klara oss tills dess.

När Sigge debuterade var David föräldrarledig. Så under ett års tid hade han huvudansvaret härhemma, och därmed även för diabetesen. Så när jag tog över nu i januari kände jag att jag hade en del att lära för att komma ikapp. Men det gör ju också att när jag åker bort så här funderar jag överhuvudtaget inte på hur det går här hemma. Jag vet ju att David har stenkoll. Alltså slappnar jag av helt och hållet, vilket är hemskt skönt!

När vi klev av planet pirrade det i magen på mig av glädje över att få se David och boyzen. I samma ögonblick som Sigge såg mig tog han ett grabbatag i morfars hand och vände och gick åt andra hållet. Han lät mig minsann krypa till korstet när jag nu valt att lämna honom en hel helg :)

Tog ett socker på Rasmus imorse, han låg på 7,4. Alltså ett diabetesvärde.

Ytterligare en vecka närmar sig sitt slut. Jag hinner inte med! Men det har varit en hel del bra med den här veckan trots allt.

Vi hade så himla mysigt med L & co häromdagen. Goa, mysiga vänner berikar verkligen tillvaron. Dessutom, en bonus, jag och L har bestämt att hon ska lära sig Sigges diabetes med pump och allt. Saken är ju den att det är en väldig trygghet att veta att det finns någon på gatan som man kan "dumpa" barnet hos om det skulle vara något. Hur det än är, Sigge kan man aldrig, aldrig bara dumpa hos någon. L är störtcool, och Sigge gillar henne verkligen, så det här kommer bli bra! Jag är glad och tacksam över att hon ställer upp.

Tänk, imorgon är det exakt ett år sedan.

Sigge hade ju varit dålig ett bra tag. Magsjukor, och öroninflammationer avlöste varandara och mellan varje veva blev han lite mindre bra än vad han varit innan. Han bara grät, och sov inte på nätterna. Båda visste vi att något var väldigt fel. Vi var ju så säkra på att det var gluten. Viggo var ju också så väldigt dålig innan han fick sin diagnos. I början på just den här veckan hade han just fått penicillin för ytterligare en ny öi. Men det var så konstigt sista dygnet, hur han drog i sig flaska på flaska med vatten. På torsdag hade vi sen tidigare en tid bokad för att kolla så det inte var gluten. På morgonen innan jag skulle iväg till jobbet stod jag o David och studerade vårt väldigt dåliga barn, och jag sa "du kanske ska be dem kolla sockret, visst kan törst vara diabetes." Men samtidigt, vem trodde eg att det skulle kunna vara DIABETES?

Halv tre skulle jag precis gå och ta mig en kafferast och passade på att ringa David. Undrade i förbifarten om de kollat sockret. Nej de ska göra det nu, sa David. Men Doktorn trodde att det säkert bara berodde på penicillinet.
Hämtade mitt kaffe och ringde tillbaka efter en liten stund. Det första jag hör när David svarar är hur han gråter. Sigge har diabetes får han fram. Diabetes? Vi måste läggas in på Östra, jag hämtar dig om en liten stund.

På Topas hade de pratat om ambulans, men David ville naturligtvis hämta mig först så han fick lov att köra. När de kom fram till mitt jobb var Sigge helt borta. Det såg ut som han sov men han var överhuvudtaget inte kontaktbar. När vi kom fram till Östra rusade jag in med Sigge i famnen. Han hängde som en liten säck i mina armar. Jag sprang rätt på en sköterska och fick fram i gråten att han har diabetes. Hon tog tag i mig och såg till att vi kom rätt in på ett litet rum. Det följde en strid ström av sköterskor och läkare som jag minns som i ett töcken. Men snart var vi uppe på avdelningen. Denna underbara avdelning med så mycket värme och empati.

Infarter skulle sättas och dropp skulle kopplas. När de stack honom grät han helt förtvivlat, men inte en gång öppnade han sina ögon. Mitt i allt var han fortfarande helt borta. Först  nästa morgon öppnade han ögonen igen.

Så mycket har hänt sen dess, så annorlunda tillvaron är numera. När jag nu sitter här och tänker på just den här dagen rinner faktiskt mina tårar.

Känner mig lite trött lessen och hängig idag. En stor naturlig förklaring är förstås att Sigge under en veckas tid vaknat 05.30. Unge. Sen har jag märkt mer och mer att när jag är riktigt trött kommer deppigheten som ett brev på posten. Det är nästan som om jag inte kan värja mig mot lessna tankar när jag är trött. Just nu märker jag dessutom att jag är väldigt påverkad av att denna veckan är års-dagen sen Sigges debut.

Som tur är ska vi få middagsbesök ikväll. Ser fram emot det!

Helt ärligt sitter jag faktiskt här och väntar på att alla barnen ska somna. Så underbart att ha dem omkring sig, så ljuvligt när lugnet lägrar sig... En kollega med magen i vädret frågade oss, ett gäng mammor kring lunchbordet, kommer jag också bli en sån där mamma som tycker att det är skönt när barnen sover?

Tja- skulle väl tro det.

Det är ju inget utslag av hur mkt kärlek man känner för sina barn. Men vår kvällsfika är en jätteviktig stund på dagen. Då är det ju dags för Tove/David tid. Då kan vi ägna oss åt varandra och ta oss tid att verkligen prata med varandra. Sen är det ju dessutom rätt gött att ligga utfläkt i soffan och stirra på dumburken en stund!

Ännu en härlig helg att få kraft ifrån. Naturligtvis njuter jag av mina egna små avstickare, men jag tycker det är så underbart att vara sammlad hela familjen. Jag har bl.a. klippt mig, fikat länge med Tilda, städat här hemma, ätit middag med föräldrarna. Pratat i telefonen, gråtit en skvätt och skrattat en del. Vid ett tillfälle fick jag hjärtat i halsgropen, men som tur var trillade det ner igen. 

Vad mer kan man egentligen begära av en helg...?

Just nu ligger alla barnen dessutom jättebra i socker. Alla tre är förkylda, men det är ju trots allt normaltillstånd. Mao är vi innne i en riktig glidarfas. Hela det sista året har ju bestått av så mkt kaos så det här känns ju lite underligt :) Det har ju varit div olika infektioner, olika operationer, olika sjukhusinläggningar med så mycket mera. Som sagt, vi njuter... Ta i trä...

Nästa helg ska Mamma, Tilda och jag åka till Prag. Ytterligare nåt härligt att se fram emot!!

Idag har även mamma gett Viggo sprutan. Jag är precis lika imponerad av henne denna gång. Den här sjukdomen kräver mycket av alla i vår omgivning... Tycker man då dessutom att det är jobbigt med sprutor och nålar krävs det än mer. Jag och David är lyckligt lottade som är omgivna av en sån fantastisk familj på båda sidor.

Fast egentligten trivs jag så himla bra med det jag har. Men när man sitter så här och rannsakar sin dag inser man att det saknas nåt. Nåt att skriva om vill säga. För dagarna går ju i 190 precis hela tiden. Alltid någon liten människa  som har behov som behöver tillfredställas, en liten famn som ska kramas, eller en liten mun som har hur mycket som helst att dela med sig av. Och så plötsligt- mitt i alltihopa en liten oas av lugn. Då vill jag gärna ligga på soffan och läsa med en kopp kaffe bredvid. Egentligen, när man ser tillbaka på sin dag kan man lätt hitta flera små guldkorn som förgyller. David som kliver innanför dörren. Ett telefonsamtal med en gammal vän. En stunds filosoferande med en gullig granne.

Så nä, jag är överhuvudtaget inte ute efter ett annat liv.

Men ibland kunde det ju få verka lite glammigare...

Ibland känns det bara så himla tröstlöst. Innan lunchen låg han bra, han åt precis som vanligt, han sov som vanligt. Ändå vaknar han på 2,2. Sen innan middagen låg han på 19. Förvisso förstår jag att han med största sannolikhet fått en rekyleffekt, kroppen har alltså reagerat på att han varit alldeles för låg så stresshormoner ser till att reserven i kroppen kickar in. Så olika hur man tar det där, vissa dagar accepterar jag att han är väldigt svår att ställa in, andra dagar känner jag frustrationen komma krypande över att det tycks omöjligt att få till det. I bakhuvudet bär manju dessutom alltid med sig vikten av att han ska ligga bra i sockret så att han inte ska få framtida komplikationer.