Flytt. Igen.
Men så ett litet problem. Egentligen skulle jag vilja stänga och slänga denna sidan som ju inte kommer fylla något syfte. Samtidigt villl jag ju ha kvar det jag tidigare skrivit. Så går det att flytta över alltihopa??
Det här med klubbar...
Men så hör jag ju även till en annan klubb. Vi-som-är-föräldrar-till-barn-med-diabetes. Till skillnad från det där med hunden, så har jag definintivt inte begärt inträde i just detta sällskapet. Men likförbannat är ett medlemsskap utskrivet i mitt namn med ett obligatorisk livslångt medlemsskap.
Var på ett föredrag om diabetes ikväll. Till största delen var det väl egentligen riktat till unga diabetiker i tonåren. Men jag tänkte att det kunde säkert vara intressant ändå och fick även med mig mormor och farmor. Bl.a. var det Ragnar Hanås ssom talade på sitt oerhört pedagogiska vis. Kvällen stora inspiration var ju ändå grabben som tagit pick o pack i ena handen, insulinet i andra handen och dragit på volontärsresa till Afrika. Hans enda "krav" inför resan var att han skulle få bo hos en familj med kylskåp så att insulinet inte skulle förstöras. Tänk att få bära med sig detta, och förmedla till grabbarna- ni kan verkligen göra precis vad ni vill. Sjukdomen får verkligen inte bli er identitet.
Men så var det ju det där med den där klubben som vi alla tillhörde ikväll. Under kvällens gång vet jag inte hur många gånger jag hörde pumpar dosera eller sockermätare pipa. Jag gillar känslan av att höra till ett sammanhang. Även om jag självklart hellre hade sett andra grunder, men det valet är ju inte mitt att göra. När det nu är som det är, gillar jag att få dela det med andra.
En av kvällens talare var en inhyrd radioprofil som levt med sin diabetes i 20 år. På stockholmska bredde hon ut sig om hur hon minsann inte låter diabetesen styra sig, utan hur hon minsann äter princesstårta till frukost och dricker vin därtill. Fantastisk förebild för att ungdomarna på plats. När hon dessutom lägger till att hon minsann aldrig åkt på läger eftersom hon inte kunde tänka sig att sitta i grupp och ta spruta. Vilken ledsam inställning. Tänk om hon faktiskt skulle tycka om de där männsikorna. Dessutom, ibland kanske det är skönt att ta en spruta tillsammans med andra som vet precis vad det innebär.
Dr. Gun
Gun har fått en forskartjänst, vilket innebär att hon bara kommer ha patienter en dag per vecka, plus att två nya läkare kommer ansluta sig till mottagningen. När jag hörde detta började jag nästan gråta, men nu har jag blivit försäkrad om att vi får behålla henne. Vi är ju ett av hennes "specialfall". Ibland är det ju bra att inte vara som alla andra... Detta att Sigge var extremt liten när han debuterade. Och att Viggo prickade in de 5% av syskon som debuterar. Och att om Rasse fortsätter på inslagna banan så trotsar han statisktiken fullkomligt.
Vad det gäller Viggo. Nu har det gått exakt ett år sedan han på började sin insulinbehandling. Tror inte någon hade väntat sig att han skulle behålla så mkt egenproduktion under så lång tid. Men det handlar ju om att vi fångade upp honom så tidigt. Sen säger även Gun att vi hjälper honom genom att vi håller på rutinerna vad det gäller mat etc. Tydligen behöver inte kroppen gå på högvarv när det gäller matintag och insulin, vilket tydligen hjälper honom. Nu i veckan fick han faktiskt lite kortidsverkande inför middagen. Han låg på nio alldeles innan maten och vi skulle äta pasta, vilket jag tyckte skulle vara en onödig höjning. Men det är ju inga direkta höga socker det är frågan om... Jag frågade Gun hur länge man kan hoppas på att ha det så här, vilket jag egentligen förstår att hon inte kan svara på. Men hon sa det, att vid en ordentlig infektion kommer han säkert tappa en hel del. Jag påpekade glatt att vi varit ovanligt friska denna hösten. Kanske var det därför Viggo vaknade med 39 graders feber idag...
Dagis och diabetes
Hursomhelst. Om man bortser från det lilla orosmomentet i veckan har det varit en bra vecka. Det har funnits mycket utrymme för både familj och kära vänner.
Alltså- det här med dagis. Tänk vad jag bekymrade mig innan. Ur så många aspekter. Det handlar ju inte bara om att skola in diabetesbarn, utan även min sista lilla gosse som skulle ut i verkligheten. Bara det kräver en viss liten sorgeprocess. Så funkar det så bra, nästan lite anti-klimax! På sitt sätt lever ju grabbarna riktigt glidarliv. Inte många dagisbarn som har en vuxen person omkring sig precis hela tiden. De behöver aldrig vänta på mat, på sin tur, på utekläderna.
Men samtidigt, mitt i allt kan personalen göra så intressanta saker. Man får ju förmoda att de från och till helt enkelt har lite otur när de tänker. Som när de helt plötsligt en dag inte hade tagit socker innan mellanmålet. De trodde inte det behövdes. Ehh...Hur ska man då kunna dosera? Det känns liksom som lektion 1A. Som tur är så är sådana saker inte så vanliga.
Satt idag och funderade på diabetesens påverkan på vårat liv. Lustigt nog vänjar man sig vid det mest underliga saker. Efter ett och ett halvt år är det ju faktiskt en vana att ha konstant pejling på ungen. Hur mår han? När åt han? När ska han äta igen? Är han låg. Eller t.o.m hög? Är det därför han ligger på golvet och gråter? Eller han kanske bara två år? Dag som natt. Vi för ju fortfarande konstanta doserings-diskussioner vid varje måltid för att hjälpas åt att komma fram till den perfekta dosen. Men samtidigt, det är ju ett lika naturligt inslag som "skicka mjölken". Såklart gör vi masor av missar. Vissa mer orutinerade än andra. Som idag när vi var ute och åkte och plötsligt visar Sigge nöjt upp nålen som han tappat. Inte tusan hade vi med väskan med reservkittet. Så det är ju bara att styra kosan hemåt. Så himla enkelt det hade varit att åtgärda på plats... Men numer tänker jag inte j'vla diabetes- utan bara, hur kunde vi glömma?
Dagisdosering
Det stora
Den här helgen fick jag lov att ta del av något stort. Nog det största någon kan få lov att ta del av.
Sådana stora händelser tenderar ju till att skapa en himla massa känslor, tankar och funderingar. Tankar och känslor som inte minst berör mig själv och mitt eget liv. Även om det inte i första hand var min egen upplevelse. Det blev trots allt en anledning att fundera över min tillvaro och allt det som jag välsignats med. Nu inser jag ju hur oerhört kvalmigt och klyschigt det låter. Men så stort var det här. Tror inte att någon skulle kunna gå oberörd ut det hela.
Att det stora har påverkat mig under lång tid, det inser jag förvisso. Föreberedelserna har i alla högsta grad påverkat mig mentalt. Jag vet också att det är detta som gjort att jag inte bloggat på senaste tid. Lite grann har jag känt att jag inte har någon orsak att skriva. Jag har ju ingen anledning att gnälla- jag har ju ett sådant fantastiskt liv och en underbar familj. Vad har jag för rätt att klaga? Och jag vet. Att eftersom jag har haft en ganska jobbig höst skulle det bli en del klagan. Inte har jag rätt att klaga. Jag som har en sån fin familj.
Jag tror att jag i fortsättningen ska försöka sätta mig över den känslan och skriva ändå. Jag mår ju bra av det!
Dessutom- det finns så hemskt mycket mer att säga om detta stora. Men jag återkommer faktiskt till det en annan dag.
Firre Firresson
Socialtant
Jag vinkade precis av jordens goaste tjej från socialen. Skulle gärna använda mig av begreppet socialtant, men jag tror hon är tio år yngre än mig. Hon var här för att prata om våra avlösningstimmar och se om det finns ett fortsatt behov. Så väldigt omtänksam och full av empati. Finns det inte någon sorts föreställning om att just socialtanter är oginna och besvärliga och ute efter att göra livet svårt för behövande.
Tänk att sitta i en hel timmas tid och bara få ösa ur sig om tillvaron. Samtidigt som någon stryker mig medhårs och säger att det är klart att det är jobbigt, du behöver inte vara så duktig jämnt.
Hon uttryckte glädje över att se att jag mådde mycket bättre än i januari då vi senast träffades. Men hon uttryckte samtidigt oro över att jag skulle kunna krascha igen med tanke på vilka små marginaler jag faktiskt har. Därför tyckte hon att för både min och Davids skull, skulle hon rekomendera att vi får fortsatt avlösning året ut.
Är det inte ett helt fantastiskt land vi bor i, säg?? "Jag ser att ni har det besvärligt, här kommer bästa Tessan och tar hand om era barn så ni kan gå iväg och rå om varandra."
Upprörande
Ett litet barn kan under bara några timmars tid gå från att vara mer eller mindre sig självt, till att falla i koma pga ketoacidos. Naturligtvis gäller inte bara detta bara barn, men ju mindre de är dessto snabbare kan det gå. Trots detta möter jag gång på gång människor, både live och på nätet, som fått en bokad tid om "en vecka" Om en vecka!! Vårdpersonal har ju då ingen aning om hur illa det kan bli. Framförallt när det faktiskt bara handlar om en urinsticka alt stick i fingret för att kolla sockret.
Tant?!
Jag tror inte längre det finns någon återvändo.
Härligt!
FF- fantastiska förskolan
Tove is back!
Så idag då...
Inskolnigen på dagis går fortsatt fantastiskt bra. Vilka underbara människor med så hemskt mycket empati. Det kommer att bli hur bra som helst. Även om vi hållt på med den här inskolningen sen 10 aug. Men det är klart att det är hemskt mycket för dem att lära. Pojkarna är färdiginskolade sen länge, så det är verkligen bara att fröknarna behöver känna sig trygga med hela situationen.
Själv har jag mått sådär sista tiden. Med en fantastiskt sommar i ryggen tyckte jag att jag bara mådde bättre och bättre. Så en bit in i augusti fick jag en propp i benet. Den i sig var ju inte särskilt farlig, men det är andra gången. För tre år sedan hann den sätta sig i lungan innan den upptäcktes. Det är helt klart mer otäckt. Så en hel del oro drog i gång i systemet. Undringar om varför det skedde igen osv. Ska jag gå runt resten av livet och oroa mig för lumgemobli?
Annars njuter jag enormt av den annalkande hösten. Jag älskar verklgien den här tiden av året. Jag gläds åt varenda litet löv som hunnit trilla ner på marken! Dessutom är nästföljande halvår fyllt med trevligheter! Jag ser fram emot att få blogga om allt detta!
Sigge min lilla hjälte
Det är så skönt, eftersom det för närvarande rullar på som det ska känns det som om vi kan fokusera på att vara en helt vanlig småbarnsfamilj. Vi kan ägna oss åt käcka saker som t.ex. att vänja Sigge av med blöjan. Han är liksom bara en helt vanlig liten unge som inte kräver ständig fokus. Nåja, de flest två-åringar kräver förvisso ett rejält mått av fokus... Detta är definitivt en vaken och viljestark liten kille som nogsamt vakar på sitt revir. Skulle något syskon, eller för den delen hunden, landa i min famn eller få min absoluta uppmärksamhet är Sigge genast där. RtM. Reclaim the Mamma.
Men jag måste ändå säga en sak om min fantastiskt tappra lilla två-åring. Vi har nyligen flyttat nålen från rumpan till magen. Huden på hans lilla rumpa var helt enkelt för irriterad. Men både han och jag tyckte av någon anledning att det var skitjobbigt att sätta den på magen. På nåt vis kom den för nära honom. Rumpan sitter ju liksom bakom honom... Första gångerna fick jag jaga honom och nästintill hålla fast honom. Nålbytet blev plötsligt jobbigt. Efter den fäst på magen grät han och sa ajajaj. Men så idag när jag höll på att förbereda för bytet klättrar denna tillitsfulla unge upp i mitt knä, lutar sig tillbaka och håller upp tröjan. Detta trots att han vet att det sticker till och känns jobbigt. Då kan jag plötsligt känna mig så ledsen över att behöva utsätta honom för detta. Och ledsen över hans totala insikt om att det är så här det är.
Midsommar till ända
Gudskelov börjar jag åter igen bli bättre på att uppskatta det lilla ögonblicket. Annars är ju risken att man även missar de stora. Hade ett favoritögonblick under helgen. Pratade med min svärmor om en sak som jag inte riktigt visste vad jag skulle få för reaktion på. Men jag ville så gärna säga det, men mitt hjärta fladdade fakitskt lite nervöst. Men som den fina människa som hon är svarade hon det allra bästa jag hade kunnat tänka mig.
-Det är viktigt att följa sitt hjärta.
Den där meningen har jag faktiskt återkommit gång på gång till. Tänk så enkelt egentligen.
Snart måndag morgon. Rent tekniskt om bara ett litet tag. Jag gillar verkligen måndagmorgon. Känslan av ny vecka, nya tag. En miniversion av den där underbara känslan som kommer slutet av sommaren när skolorna börjar återigen.
Panikstäd
Hursomhelst hade jag en urskön stund. Strosade i blomaffär och inredningsaffär. Njöt av en gourmethamburgare samtidigt som jag ägnade mig åt Metro. Passade på att slänga en sur blick på den stressade mamman som hade två ungar som förde ett herrans väsen. Man kan nämligen passa på att kasta lite sten när man är ensam. Nä, skojade bara. Klart jag inte gjorde. Slängde henne däremot en medlidsam blick. Kände tacksamhet över att jag vid just detta tillfälle inte behövde passa på högljudda barn.
Sen i vanlig ordning stojig och glad tillställning med goda vännerna. Idag bara 5 barn, inte vanliga 6. Men dessutom två hundar som far runt mitt ibland allt. Ungar som låter, tallrikar som far i golvet. Nån som vrålar att han måste kissa. Nån unge vrålar för att en annan unge som tar leksaken. Samtidigt minst tre grabbar som gör konstanta skjutljud. Och så hundarna då. Men det hela är så himla mysigt och fyllt av massor av värme och innerlighet.
Jag är HELT slut.
BVC
Idag var det Viggo som hade 4-års kontroll, inklusive syntest. Han gick igenom besiktningen utan några som helst anmärkningar. Själv kan jag ju konstatera att han dock fortfarande lider av en selektiv hörselnedsättning...
Avslappning
Jag får ju säga att jag tyckte det var jättebra med en sån tidig utlandsresa. Att komma hem och veta att man har hela sommaren liggandes framför en. Jag känner att jag har ju redan gjort allt som är så många måsten under sommaren, så nu kan jag njuta och koppla av. Den här känslan har definitivt spillt över på ungarna. Vi går här och skrotar, springer in och ut i trädgården och åker iväg på nåt enstaka litet ärende. Hoppas resten av sommaren kan fortsätta i denna takten.
Jag tycker att jag på det senaste har hört så mycket från olika håll och kanter om saker som måste sätta ens egen livssituation i perspektiv. Senaste hörde jag om en bekanta som har en liten kille som inte kommer att leva så länge till. En sån oerhörd tragedi. Det är ens förbaskade skyldighet att gå ut och njuta att livet.
Borta bra...
Hade egentligen tänkt skriva ett långt inlägg om vår fantastiskt lyckade resa, och vår lika underbara hemkomst. Dessutom tänkte jag kompletera det med några rader om ljuvliga vänner och grannar. För att avsluta det hela med lite diabetesprat. Pratet tänkte jag fokusera på hur otroligt bra det funkade första veckan, men hur oroligt det var andra veckan när Sigge var dålig i magen. Några ord hade jag med största sannolikhet även ägnat åt det faktum att sen vi kom hem är vi tillbaka där vi brukar med ny infektion och svängande värden.
Men jag orkar faktiskt inte. Så just nu nöjer jag mig med att säga att livet är gott. Solen skiner och hela sommmaren ligger framför oss. Min man är världens finaste och jag har underbara ungar. Jag återkommer helt enkelt med allt det där andra...
Tove rekomenderar
Snart avresa
Inte många timmar kvar till avresa. Tror det mesta är packat, det känns iaf som om läget är under kontroll. Det märks att grabbarna grus känner av spänningen. Viggo har nu i två timmars tid "kan inte sova". Selma har fått åka till sin semestervistelse. Linda med familj känner hon ju så väl, och tycker så hemskt mkt om så det känns himla bra och tryggt. Däremot är det lite tomt när jag nu inte konstant har henne i hälarna.
Underbara Gun ringde idag för att stämma av eftersom vi missade besöket förra veckan. Hon är så himla snäll. Hon lyssnar och tar in, stressar mig inte utan låter mig ta upp allt som jag funderat på. Jag blev ju så himla sänkt av att Sigges Hba1c var så högt. Men Gun tittade på de sista två veckorna och snittade att han under den tiden borde legat runt 6. Så det kändes ju så himla himla bra. Så hon tyckte inte att vi skulle hänga upp oss för mkt på det. Hon skulle se till att vi ska få ny tid slutet av juli. Antagligen ska vi då även göra riktig glukosbelastning och sockerkurva på Rasmus.
Hursomhelst, känner att jag inte är riktigt fokuserad, behöver nog gå ner och bocka av att allt är med.
Sköt om er allesammans och en jättekram från mig.