Mina söta barn

Tycker det har varit en konstig vecka. Jag vet inte varför, egentligen har det väl inte hänt nåt jättekonstigt. Men det har varit väldigt känslomässigt omvälvande. Att acceptera för sig själv att senaste året varit extremt påfrestande med så hemskt mycket oro och funderingar över barnen och allt det andra. Till slut tar allt det där ut sin rätt och man kommer till en gräns där man inser att man faktiskt behöver hjälp. Man... jag, alltså. Sen har jag och David pratat mkt om hur vi ska bäras åt för att hjälpa varandra på bästa sätt mitt i allt. Det är så himla skönt att ha honom. Det är väl som så att just nu är jag den som behöver lite mer hjälp, och då vet jag att han verkligen finns där för mig.

Sigges envisa infektion sitter som berget. Två veckor nu har det runnit tjockt gult från både näsa och ögon. Utöver det att det naturligtvis är synd om honom som inte mår bra, blir jag dessutom väldigt isolerad. Man kan ju inte direkt ta ut honom bland folk... Sliter som ett djur för att få ner sockret. Ökat basaldosen, han får massor mer till måltiderna. Trots detta tycksa han aldrig koma under 15. Jag som hoppats att nästa Hba1c skulle ha blivit lite bättre. Skulle så gärna vilja komma under 7,5 men det lär ju inte ske denna gången heller.

Vi tar ju inte så mkt socker på Viggo eftersom han ligger så väldigt stabilt. Däremot kollade jag efter frukosten häromdagen och då hade han nästan 14. Vill inte att vi ska behöva börja med måltidsinsulin för honom. Ska göra ett par ordentlige sockerkurvor innan v i träffar Gun i maj.

Förra helgen bestämde vi oss för att inte ta ett enda socker på Rasse på 2-3 veckor. Vi har ju sett att han legat kvar stabilt när vi tagit, även om det finns avstickare uppåt. Men inte tillräcklig för att slå på stora trumman, så det får helt enkelt ligga i träda ett tag. Vi kan inte göra något ändå.

Mamma och Pappa är iväg på resa. Förra helgen flög de till Dubai för att åka på kryssning. De verkar ha det fantastiskt med värme, spännande utflykter och massor av mat. Vi får väl se om de kan flyga hem på måndag som det är tänkt...Jag, David, Rasmus och Viggo var på kryssning i Västindien för några år sedan. Vilken semester!!


               






                                                 

Egentligen skulle jag vilja låtta så där uppåt och positiv. Solen skiner, vi har en fantastisk helg bakom oss. Jag har köpt nya jeans =)

Men samtidigt, jag är så jävla trött på alla väderkvarnar. Det är alltid, alltid nåt. Samtal som måste jagas. Läkare som måste besökas. Försäkringskassan. Dumma människor.

Sigge är dunderförkyld. Igen. Sockret ligger konstant mellan 15-20. Tänk att så många gånger per dag ta ett socker, hinna tänka kanske kanske. För att sen dimpa i backen och inse att man inte lyckats denna gången heller. Även om det inte är mitt "fel", så här är det ju när han har infektioner. Men med tanke på alla infektioner blir ju resultatet att han alldeles för ofta ligger alldeles för högt.

Var som sagt på vc idag. Ögonen på honom är mer eller mindre igenmurade av en otäck inflammation plus att barnet har feber.Doktorn hörde ju också hur  han piper rosslar och väser, men ingen höjd CRP. Skulle komma tillbaka fredag om det inte var bättre. Hon frågade om Sigge har mobiltelefon med sig. Nä svarade jag, det är en insulinpump. Jasså- hur funkar en sån? Nog för att varje allmänläkare inte kan ha specialistkunskap om varje enskilda sjukdom, men att inte veta vad en insulinpump är??

Ibland kan jag önska att folk kunde kliva in i mitt liv och leva en endaste dag med det konstanta oropåslaget jag konstant lever med. Det är ju rena rama undret att man själv inte hamnat i vårdcirkusen.

Blä som sagt.

Konstigt det där, annars skulle jag tycka att det var hemskt skönt att plötsligt få några timmar alldeles själv här hemma och bara göra absolut ingenting.  Idag känner jag mig sjuuuk, så Dave har stannat hemma för att ha pojkarna. Nu är de alla ute så att jag skulle få lite lugn och ro. Med den påföljd att jag känner mig alldeles ensam och övergiven... Knäppt var det här!

Annars lite positiva uppdateringar.

Det har äntligen löst sig med grabbarnas förskola inför hösten. Både Viggo och Sigge ska börja tillsammans på en annan förskola. Det känns verkligen jättebra. Även om det innebär en flytt för Viggos del. Men nu får de gå tillsammans, dessutom på den förskola som vi egentligen hade velat ha för Viggos del sen början. Så där ska vi börja inskolningen efter sommaren. Men vi ska ha möte med pedagoger och kokerska så snart som möjligt så vi kan diskutera förutsätningarna för att få det att funka så bra som möjligt. Känner mig jättelättad!

Dessutom hade vi Tessan här igår. Vi har nämligen fått beviljat något som heter "avlösarservice i hemmet" av socialtjänsten i vår kommun. Det är ju som så att man utgår från barnens bästa, mår föräldrarna bra- mår barnen bra. Och i vårt fall har  man kommit fram till att vi behöver lite avlsatning för att kunna vara ensamma tillsammans jag och David. Helt enkelt lite tid för att ta igen oss. Så nu håller vi på att skola in denna Tessan, och det känns verklgien jättebra. Samtidigt så skumt. Här kommer en människa och tar hand om våra barn, betalt av kommunen. Jag behöver inte ha någon som helst sorts dåligt samvete eller fundering på om hon egentligen vill.

Nu ska jag ta tillfället i akt, lägga mig på sängen och se mina inspelade avsnitt av Greys Anatomy. Inte så dumt ändå...

Rasmus har alltid i väldigt hög grad varit pappas pojk. Det har liksom varit David som gällt i alla möjliga lägen. Jag kan ju inte sticka under stol med att det emellanåt kännts lite jobbigt. Ingen vill ju känna sig bortvald, och det har jag faktiskt gjort från och till. Samtidigt har det alltid varit underbart att se kärleken och tilliten mellan de två.

Men nu har ett annat drag börjat krypa fram mer o mer hos min härliga äldsta son. Han vill så gärna ta hans om sin mamma och se till att jag har det bra. Han spelar sin vedervärdiga favvislåt gång efter annan, men så fort jag kommer ner sätter han på min favorit på skivan. Eller som han gjorde förrut- han kom upp och väckte mig bara för att berätta att nu var det min låt igen.

Förut när vi satt framför tv:n, jag beundrade en sån fin klänning och funderade högt om inte jag borde ha en sån. Då säger Rasmus att - du SKA ha en sån för det ska jag köpa till dig. Jag kan inte annat än att få en tår i ögat.

Mina underbara älskade killar. Så mycket kärlek och empati i dessa små kroppar.

Måste ju skriva några rader om operationen igår. Egentligen ett sånt hemskt litet ingrepp. Men med sövning och allt så blir det ju ändå rätt stort. För mig och David inte minst...




Just sövningen är så himla jobbig. Undrar om man nånsin kan vänja sig vid att se sitt barn bara försvinna så där. Det handlar verkligen om ett enda hjärtslag. Sköterskan stod bredvid och höll sina händer för att ta emot huvudet så att han inte skulle göra sig illa där han satt i Davids famn. Efteråt grät både jag och David en liten skvätt. Det är ju lite löpandeband princip när de tar ett helt gäng med barn som alla ska göra samma ingrepp. När man sitter där och väntar på sitt barn, kan man se nästföljande föräldrarpar komma ut genom dörrarna efter sövningen. Alla ser rödgråtna ut, och alla ler lite försiktigt till varandra i samförstånd.

Samtidigt... När man kliver ut på plan två, går man till vänster för att komma till dagoperation. Går man istället till höger hamnar man plötsligt på canceravdelningen. Dit vill jag aldrig behöva gå.

Livet är väldigt skört.

Från det att läkaren, en osedvanligt tråkig typ, kom ut tills dess att Viggo vaknade tog det två timmar. Det tyckte jag var riktigt jobbigt däremot, eftersom jag inte alls var beredd. Efter pojkarnas rör har det verkligen bara tagit en liten kvart, så jag hann faktiskt känna mig lite bekymmrad. Inte minst när vår sköterska sa - jag trodde han skulle vara ute vid det här laget. Men han tyckte väl att det var skönt på sitt alldeles egna ställe där han befann sig.

Eftersom Viggo var svältande tog den utlovade glassen en väldigt stor plats under hela morgonen innan operationen. David satt inne hos Viggo på upvaket när han väl slog upp ögonen. Det första Viggo säger till David är att han vill viska en sak. David böjer sig fram och får höra- Jag ska få en glass nu. Det kommer ungen minsann ihåg! Men värre var att han var så groggy när han väl fick sin glass så senare kom han inte ihåg att han faktiskt fått den :)

 

 

Tack Mh för visad omsorg, det har inte hänt grabbarna nåt.

Det är så mycket hela tiden, kännslorna rasar upp och ner. Ibland blir det bara för mycket och då känner jag att jag måste backa ett steg och låta allt landa. Konstigt nog är det ju lite dubbelt detta att skriva om det som händer och sker. Även om jag mår bra av det, är det ju också som så att när man sätter händelserna och kännslorna på pränt blir de verkigt verkliga. Ibland kan jag läsa det jag skrivit och undra om det verkligen är mitt liv det handlar om.

Det har varit en hemskt skönt långledighet. Det är så väldigt ,väldigt skönt att ha David här hemma. Ibland kan jag önska att vi kunde skapa oss en liten bubbla här hemma. Bara vara vi i familjen tillsammans jämnt. Lätt att säga nu när det är lugnt och fridfullt :)

Hursomhelst, helgen har varit fylld av: förkylda barn, underbara vänner, goda middagar, inställda middagar, gott vin, alldeles för lite godis, altanbygge, påskmust (både vanlig och light)och en rejäl dos vårkännslor.

Klart att även diabetesbarn ska ha påskägg, kändes som en utmaning för att det skulle passa de olika behoven.
Sigge som visst kan äta lite godis, han kan ju kompenseras med insulin, men det känns ändå inte så himla käckt. Inte minst för att han är så liten och ännu inte borde äta godis. Rasmus ska provoceras lite extra enl Gun, så han kan gott äta godis. Viggo å andra sidan, han blir ju bara hög, vi kan ju inte kompensera honom, alltså är det extra viktigt vad han får i sig.

Jag och Farmor diskuterade oss fram till en lösning som kändes bra. Liten tablettask och en legobil.

Imorgon ska Viggo operera körteln bakom näsan. Inte direkt nervös men lite småjobbigt är det allt. Aldrig kul att se sitt barn sövas. Diskuterade med avdelningen i torsdags ang Viggo och hans insulin. Återigen inser man att vi verkligen är experter på diabetesen hos våra barn. Nånstans tar man för givet att vården självklart kan det här. Men vissa saker vet vi bara bäst...

Sigge har en fruktansvärd känning förut. Det hela var så konstigt, det händer ytterst, ytterst sällan att han går under tre eftersom jag brukar märka och kunna fånga upp honom innnan dess. Nu, plötsligt från ett ögonblick till ett annat märkte jag att han inte mådde bra. 2.3 låg han på då. Och blev plötsligt jättedålig. Han betedde sig som om han var riktigt full... Han kunde inte hålla ögonen riktigt öppna, det kändes nästan som ögonen rullade bakåt. Han ålade sig än ner på golvet där han bara låg helt plakat, än upp på soffan. Hela tiden halvgrät han, jag fick inte lov att hålla honom eller ta i honom. Samtidigt försökte han smälla till Viggo som satt bredvid. Detta samtidigt som han inte orkar hålla huvudet upprätt. Jag fick i honom först en dextrosol, men märkte ingen skillnad. Det har aldrig förut hänt att det inte räckt med en tablett, men nu fick jag ge honom ytterligare än. Det tog en stund innan den oxå började ge effekt. Jag kände att jag hade verkligen ingen kontakt med honom. Jag kan säga att jag under den tiden började tänka på ambulans

Men så plötsligt har dextron kickat in som den ska. Helt plötsligt vänder sig ungen mot Viggo skrattar och pekar åt något som han gör. Viggo tittar på mig och säger- Nu mår Sigge bra igen för nu pratar han.

Det är precis som om inget har hänt. Sigge bara tar vid i leken där han hade slutat.

Jag fick ringa David bara för att få prata av mig, berätta vad som hänt och få lite mentalt stöd.

Diabetes är den konstigaste sjukdom som finns.

Det måhända vara en sån där äcklig klyscha, men jag älskar verkligen mitt liv. Visst, det går upp och det går ner. Vissa dagar känns det mest tungt. Men allt det där jobbiga, de där tunga dagarna. Diabetesen. Allt det där är ett sånt lågt pris att betala för att få leva mitt liv med David och våra barn. Allt som har hänt det senaste åren, mina föräldrars cancer, min lungpropp, mina barns diabetes gör faktistk att man måste ta ett steg tillbaka och se över sitt liv. Vad vill man egentligen? Vad är det som är viktigt? Nu är ju detta stora ord, och de gör mig definitivt inte till en bättre människa än någon annan. Jag gnäller fortfarande på att mjölken är slut, jag skäller fortfarande på mina barn. Jag hatar fortfarande obäddade sängar. Men jag tror att jag nånstans däremellan verkligen känner efter, och inser hur mycket jag faktiskt älskar mitt liv.

Lite diabetes då när jag nu öst ur mig dessa stora visdomsord.

Vi fick ju i uppdrag av Gun att göra en sockerkurva på Rasse under helgen, för att ev dra igång insulinbehandlingen under veckan som kommer.

Missförstå mig rätt nu. Det är ju självklart att jag överhuvudtaget inte vill att barnet ska utveckla diabetes. Det är ju det sista jag vill för min älskade stora son. Men samtidigt "vet" jag ju att det är på gång. Som det är just nu ligger jag i ständig beredskap med oron fullt påslagen. Inför varenda socker som ska tas ligger hjärtat i halsgropen. Ibland får det anledning att åka lite ytterligare längre upp, i bland trillar det ner där det hör hemma igen.

Det var ju precis det samma med Viggo. Sen när behandling väl startade sörjde vi ett litet tag för att sen göra vardag av det med. Man måste ju alltid tas med den verklighet som råder, men väntan och ovissheten är baske mig det värsta. Men naturligtvis, det hela handlar ju inte om mig även om jag kanske får det att låta så nu. Utan om Rasmus och vad som är bäst för honom...

Så vad jag egentligen skulle komma till, var att Rasmus hade bra värden under nästan hela gårdagen. Bara ett som var lite högre. Alltså inget som gör att vi kommer starta behandlingen denna veckan. Inte alls som de andra värdena under de senaste veckorna.

Så det var ju bra...?

Egentligen ska man ge Sigge måltidsinsulinet innan han börjar äta för att kroppen ska må så bra som möjligt. Men det är ju svårt att veta hur mycket en sån liten kille kommer att äta. Han kan ju plötsligt bestämma sig för att han inte tänker äta nåt alls. Då är det jättedumt om man precis pyttsat i honom en rejäl dos insulin, då blir han ju jättelåg. Så ett alternativ är ju att dela upp insulinet, hälften före och sen resten när man ser hur mycket han har ätit. Men då har vi ju ett annat problem, Sigge blir ju så förbannad när vi grejjar med pumpen, så då blir det en kamp. Så Sigge får helt enkelt hela dosen när han ätit färdigt. Doktor Gun är inte helt glad över det, men hon ser ju också problematiken.

Hursomhelst idag när Sigge skulle få lite mellanmål, satt han plötsligt med pumpen i handen. Detta är i sig ett problem, han vill gärna leka med den. Men innan jag skulle stoppa ner den tänkte jag att jag kan ju lika gärna ge honom insulinet. Varpå han naturligtvis bestämde sig för att han minsann inte skulle ha någon fika.

Jag som alltid ger insulinet efteråt. Han som alltid äter sin fika. Jag fick helt enkelt ta fram stora mjölkglaset och hälla i honom.

Jag tänker fortsätta ge honom insulinet i efterhand.

De ringde från dagis, en liten grabb hade kräkts där nu på morgonen. Viggo stannar hemma resten av veckan mao. Bläkräksjukan blir så förödande för vår minsta gosse. Varenda gång han har drabbats har han behövt sjukhusvård med dropp. Det kan vi vara utan...

Dessutom är Rasse hemma pga feber, så idag är det myyys som gäller. Märks att grabbarna uppskattar att plötsligt få en dag hemma tillsammans. De är inne i en period där de är ovanligt goa mot varandra och verkligen har kul tillsammans. Har barnen kul har mamman kul!

Ska precis gå ner och fixa mig en kopp kaffe och känna att tillvaron inte är så dum ändå!

Det har gått några dagar sen sist, men jag har känt att det varit lite mycket runtomkring mig. Känner mig lite sliten helt enkelt.

Dels är ju Sigge i vanlig ordning förkyld och det är ett fullt sjå att lyckas innhalera honom. Dels är det dagis striden som fortsätter. Dels är det Viggos vådrbidragsansökan, och Sigges överklagan till länsrätten. Dels är det den konstanta oron för Rasmus socker. I helgen låg han bra högt igen. Igår hade David ett långt samtal med Gun om hur vi ska gå vidare. Sen så är det Sigge som vi mer och mer tror har gluten. Detta oroar naturligtvis också. Han äter sämre än någonsin och gråter ofta och säger ajajajaj. Mammahjärtat blöder...

Men för att ändå vara positiv. Slutar man se det ljusa i tillvaron går man snart under.

Vi hade en jättemysig helg. På lördag tillbringade jag och Rasse flera timmar med att förnya hans vårgarderob. Det är jätteroligt hur han tar ett sånt aktivt intresse i hur han ser ut. Till slut tröt dock orken och plötsligt satt han och grät. Då vet man att det är fikatajm :) Spontant middagbesök förgyllde sen kvällen.

På söndag hade vi familjen H på besök. Så skönt med riktigt goda vänner som verkligen bryr sig, och som dessutom har insikten om hur det är att vara diabetesförälder. Jag fick både gråta en skvät men även skratta en hel del. Två så väldigt viktiga ingridienser i tillvaron.

Det är verkligen något som kännetecknar mitt liv just nu. Sorgen och glädjen som hela tiden går hand i hand.

Jag känner mig arg och frustrerad. Jag tycker att jag strider på så många fronter samtidigt. Hade inte diabetesen i sig räckt?? Allt det här praktiska runt omkring dränerar mig fullständigt.

Det som upptar mest energi för närvarande är det här med förskolan. Sigge skulle egentligen ha börjat nu i januari, men pga omständigheterna valde vi att skjuta upp platsen tills kommande augusti. Vi har haft tät kontakt med köansvariga, och hon är väl medveten om hela situationen. Mitt i allt har vi varit så glada över att Sigge ska få komma till en sån underbar förskola med fantastisk personal. Jag har även pratat med rektorn i olika omgångar ang Sigges start. Men så igår viskade en av fröknarna i mitt öra att rektorn bestämt att Sigge inte ska få börja på detta dagiset. Bara så... Arg som ett bi ringde jag upp rektorn (naturligtvis utan att låtsas om som om jag vet det jag vet). Inte en gång kunde rektorn säga rätt ut att det blir inte så här utan bara glider, glider, glider. Pratar om trött personal, och antal barn med särskilda behov på förskolan. Hela tiden återkommer hon att man i aldrig är garanterad plats till en särskild förskola. Vår fröken som hade skvallrat till mig berättade även att rektorn varit tydlig med att vi inget fick veta om detta beslut. Nähä, när skulle vi få veta det var det tänkt?

Så när jag till slut säger- jag ska alltså behöva rycka upp Viggo för att börja ett annat dagis- säger hon att nejdå, han har ju sin plats. Så hon menar på fullaste allvar att pojkarna ska gå på olika förskolor med allt vad det innebär av upplärning av diabetesen, daglig kontakt pga doseringar, upplärning av ev ny personal, uppdatering av alla ev nya rutiner etc etc. Dessutom, blir Rasse sjuk, ska vi plötsligt ha den här kontaktetn med tre olika ställen. Är hon inte klok?! Dessutom känner jag mig så himla sviken av henne. Det har aldrig någonsin innan varit aktuellt med något annat än att Sigge ska börja här.

En annan sak, som jag VET är jättedum, är att det känns som om man väljer bort Sigge personligen. Jag vet ju att det inte är så, att det är sjukdomen det handlar om. Jag kan inte låta bli att titta på min goa charmiga kille och tänka- hur kan de inte vilja ha honom?

Det är så häftigt- Rasmus har en otroligt intiutiv känsla för hur man ska handskas med småbarn. Han är så enormt skicklig på att styra smågrabbarna dit han vill. Både när han vill i eget syfte, men även när jag ber honom om hjälp.

Viggo är fruktansvärt besviken. När han nu provade Sigges änglavingar kunda han ju inte annat än att konstatera att det går ju inte att flyga med dem.

Tack alla snälla för dessa varma och innerliga kommentarer jag får. Det ska ni veta, det värmer verkligen gott i själen.

I´m in löööv. Vilken underbar stad Prag är. Vissa delar med dess tinnar och torn är som hämtade ur en sagobok. Dessutom är människorna trevliga och ölen god. Däremot är språket osedvanligt fult. Inte direkt romantikens språk...

Innan jag for sa M till mig, hon är också diabetesmamma, "se nu till att äta mycket godis och på oregelbundna tider". Jag skrattade högt. Som en insiderjoke för diabetesföräldrar. Kanske var det därför vi åt lunch vid tre-tiden och mumsade på goda tjeckiska bakverk för att klara oss tills dess.

När Sigge debuterade var David föräldrarledig. Så under ett års tid hade han huvudansvaret härhemma, och därmed även för diabetesen. Så när jag tog över nu i januari kände jag att jag hade en del att lära för att komma ikapp. Men det gör ju också att när jag åker bort så här funderar jag överhuvudtaget inte på hur det går här hemma. Jag vet ju att David har stenkoll. Alltså slappnar jag av helt och hållet, vilket är hemskt skönt!

När vi klev av planet pirrade det i magen på mig av glädje över att få se David och boyzen. I samma ögonblick som Sigge såg mig tog han ett grabbatag i morfars hand och vände och gick åt andra hållet. Han lät mig minsann krypa till korstet när jag nu valt att lämna honom en hel helg :)

Tog ett socker på Rasmus imorse, han låg på 7,4. Alltså ett diabetesvärde.

Ytterligare en vecka närmar sig sitt slut. Jag hinner inte med! Men det har varit en hel del bra med den här veckan trots allt.

Vi hade så himla mysigt med L & co häromdagen. Goa, mysiga vänner berikar verkligen tillvaron. Dessutom, en bonus, jag och L har bestämt att hon ska lära sig Sigges diabetes med pump och allt. Saken är ju den att det är en väldig trygghet att veta att det finns någon på gatan som man kan "dumpa" barnet hos om det skulle vara något. Hur det än är, Sigge kan man aldrig, aldrig bara dumpa hos någon. L är störtcool, och Sigge gillar henne verkligen, så det här kommer bli bra! Jag är glad och tacksam över att hon ställer upp.

Tänk, imorgon är det exakt ett år sedan.

Sigge hade ju varit dålig ett bra tag. Magsjukor, och öroninflammationer avlöste varandara och mellan varje veva blev han lite mindre bra än vad han varit innan. Han bara grät, och sov inte på nätterna. Båda visste vi att något var väldigt fel. Vi var ju så säkra på att det var gluten. Viggo var ju också så väldigt dålig innan han fick sin diagnos. I början på just den här veckan hade han just fått penicillin för ytterligare en ny öi. Men det var så konstigt sista dygnet, hur han drog i sig flaska på flaska med vatten. På torsdag hade vi sen tidigare en tid bokad för att kolla så det inte var gluten. På morgonen innan jag skulle iväg till jobbet stod jag o David och studerade vårt väldigt dåliga barn, och jag sa "du kanske ska be dem kolla sockret, visst kan törst vara diabetes." Men samtidigt, vem trodde eg att det skulle kunna vara DIABETES?

Halv tre skulle jag precis gå och ta mig en kafferast och passade på att ringa David. Undrade i förbifarten om de kollat sockret. Nej de ska göra det nu, sa David. Men Doktorn trodde att det säkert bara berodde på penicillinet.
Hämtade mitt kaffe och ringde tillbaka efter en liten stund. Det första jag hör när David svarar är hur han gråter. Sigge har diabetes får han fram. Diabetes? Vi måste läggas in på Östra, jag hämtar dig om en liten stund.

På Topas hade de pratat om ambulans, men David ville naturligtvis hämta mig först så han fick lov att köra. När de kom fram till mitt jobb var Sigge helt borta. Det såg ut som han sov men han var överhuvudtaget inte kontaktbar. När vi kom fram till Östra rusade jag in med Sigge i famnen. Han hängde som en liten säck i mina armar. Jag sprang rätt på en sköterska och fick fram i gråten att han har diabetes. Hon tog tag i mig och såg till att vi kom rätt in på ett litet rum. Det följde en strid ström av sköterskor och läkare som jag minns som i ett töcken. Men snart var vi uppe på avdelningen. Denna underbara avdelning med så mycket värme och empati.

Infarter skulle sättas och dropp skulle kopplas. När de stack honom grät han helt förtvivlat, men inte en gång öppnade han sina ögon. Mitt i allt var han fortfarande helt borta. Först  nästa morgon öppnade han ögonen igen.

Så mycket har hänt sen dess, så annorlunda tillvaron är numera. När jag nu sitter här och tänker på just den här dagen rinner faktiskt mina tårar.

Känner mig lite trött lessen och hängig idag. En stor naturlig förklaring är förstås att Sigge under en veckas tid vaknat 05.30. Unge. Sen har jag märkt mer och mer att när jag är riktigt trött kommer deppigheten som ett brev på posten. Det är nästan som om jag inte kan värja mig mot lessna tankar när jag är trött. Just nu märker jag dessutom att jag är väldigt påverkad av att denna veckan är års-dagen sen Sigges debut.

Som tur är ska vi få middagsbesök ikväll. Ser fram emot det!

Helt ärligt sitter jag faktiskt här och väntar på att alla barnen ska somna. Så underbart att ha dem omkring sig, så ljuvligt när lugnet lägrar sig... En kollega med magen i vädret frågade oss, ett gäng mammor kring lunchbordet, kommer jag också bli en sån där mamma som tycker att det är skönt när barnen sover?

Tja- skulle väl tro det.

Det är ju inget utslag av hur mkt kärlek man känner för sina barn. Men vår kvällsfika är en jätteviktig stund på dagen. Då är det ju dags för Tove/David tid. Då kan vi ägna oss åt varandra och ta oss tid att verkligen prata med varandra. Sen är det ju dessutom rätt gött att ligga utfläkt i soffan och stirra på dumburken en stund!