Sorg
Egentligen borde jag inte skriva nu, när jag låter så hemskt negativ. Jag tycker nämligen inte att jag egentligen är en negativ person.Tvärtom, jag tycker att jag stenhårt jobbar för att alltid se det positiva i allting. Kanske var det även det som till slut bildade en egen fallgrop för min egen del. Jag har nämligen hela tiden kännt att vilken tur att pojkarna "bara" fått diabetes. Jag kan räkna upp tusen olika saker som jag är tacksam över att de inte fått. Så när jag sen började känna hur jag baxnar under den konstanta oron och den konstanta passningen av grabbarna, blev det plötsligt kortslutning inom mig. Det här ska ju inte vara så negativt, så varför känns det då både jobbigt och orättvist. Ibland tror jag att jag mitt i allt inte tillåtit mig själv att sörja det faktum att mina fina grabbar faktiskt fått en kronisk sjukdom. Hela tiden tänker jag på att INTE tycka synd om dem, att de INTE ska göras till offer för sin sjukdom. Mitt i allt borde jag kanske ha gått ut i skogen och vrålat för full hals- Det är så jävla orättvist!! Ge utlopp för den delen av det hela också.
Försök komma upp ur svackan, du har ju också en frisk pojk o en man förutom diabetespojkarna.
Ha en trevlig Valborg o Första Maj!!
Tror att ut o skrika är ett bra sätt! Vi människor behöver riter o det kan definitivt vara ett sätt att få skrika ur sig lite ångest, sorg o oro.
Jag uppskattar även det primitiva i det, när man släpper på normerna och fasaden. I många kulturer har man ju gråteskor vid sorg, tror det kan fylla en funktion.
Och vem vet, efter ett tag blir kanske ångestskriket ett vår skrik?
Tack Ingrid för dina kloka ord som jag faktiskt gått och tänkt på. Visst känns det emellanåt livsviktigt att hålla fasaden uppe. Det lustiga är ju att man man ruckar på den lite, märker man snart att det finns fler som gärna följer efter! Stor kram
det är lätt att i efterhand tycka att man skulle gjort så och så eller tänkt så och så. du/ni har gjort precis vad du/ni kunnat, glöm inte det. vi är människor och vet inte alltid hur vi reagerar.
när jag fick uppsägningen och beskedet om operation för cellförändringar samma vecka visste jag varken ut eller in, jag visste bara från en dag till en annan att jag älskade livet. kände oro, jag grät, var livrädd , läste allt på nätet jag kunde om det, men hade en sån glädje i det hela som inte kan förklaras.
och det är ALDRIG försent att gå ut i skogen och skrika. behöver du sällskap är jag med dig :) du har gjort precis vad du kan, och kanske lite till utan att tänka på dig själv....men det är nog så super vanligt , bara att alla inte "vågar" säga som det är.
ni fixar detta, du har en downperiod nu, men du kanske oxå behöver den, ( kanske låter dumt ) för att komma upp igen. ni är en fantastisk familj och hade jag varit rasmus, sigge och viggo, hade jag inte velat vara i någon annan familj just nu!
kramar! :)
