Mina söta barn

Så lägger vi då ytterligare en fin helg till handlingen. Tänk vad mycket som hinner hända under bara ett par dagar. Familj, underbara vänner, god mat och dryck.

Gudskelov börjar jag åter igen bli bättre på att uppskatta det lilla ögonblicket. Annars är ju risken att man även missar de stora. Hade ett favoritögonblick under helgen. Pratade med min svärmor om en sak som jag inte riktigt visste vad jag skulle få för reaktion på. Men jag ville så gärna säga det, men mitt hjärta fladdade fakitskt lite nervöst. Men som den fina människa som hon är svarade hon det allra bästa jag hade kunnat tänka mig.

-Det är viktigt att följa sitt hjärta.

Den där meningen har jag faktiskt återkommit gång på gång till. Tänk så enkelt egentligen.

Snart måndag morgon. Rent tekniskt om bara ett litet tag. Jag gillar verkligen måndagmorgon. Känslan av ny vecka, nya tag. En miniversion av den där underbara känslan som kommer slutet av sommaren när skolorna börjar återigen.

Påbörjade dagen med att sova till klockan nio. Vet inte hur jag nog kan poängtera att hos fam Lövberg sover man helt enkelt inte till klockan nio. Förutom just idag då. När supersöta Tessan skulle komma för sin veckoavlösning. Dessutom skulle bästa Hermissarna ta vid när hon lämnade. Alltså var det panikstäd som gällde. Bara det där akuta liksom. Men som ändå måste göras för att man inte ska behöva skämmas för hur vi lever egentligen... Det får gärna se relaxat inbott ut. Hårfin skillnad...

Hursomhelst hade jag en urskön stund. Strosade i blomaffär och inredningsaffär. Njöt av en gourmethamburgare samtidigt som jag ägnade mig åt Metro. Passade på att slänga en sur blick på den stressade mamman som hade två ungar som förde ett herrans väsen. Man kan nämligen passa på att kasta lite sten när man är ensam. Nä, skojade bara. Klart jag inte gjorde. Slängde henne däremot en medlidsam blick. Kände tacksamhet över att jag vid just detta tillfälle inte behövde passa på högljudda barn.

Sen i vanlig ordning stojig och glad tillställning med goda vännerna. Idag bara 5 barn, inte vanliga 6. Men dessutom två hundar som far runt mitt ibland allt. Ungar som låter, tallrikar som far i golvet. Nån som vrålar att han måste kissa. Nån unge vrålar för att en annan unge som tar leksaken. Samtidigt minst tre grabbar som gör konstanta skjutljud. Och så hundarna då. Men det hela är så himla mysigt och fyllt av massor av värme och innerlighet.

Jag är HELT slut.

Tycker att vi gör inte annat än att springa till olika läkare med olika barn, och plötsligt mitt i allt ska man till bvc. Vilket självklart behövs eftersom det de kollar där är ju nåt helt annat än allt det där andra springet på Östra, men faktum är att det trots detta känns lite meningslöst. Tror att bvc-tanten känner lite detsamma, tycker mest att vi sitter och småpratar i största allmänhet en liten stund innan vi skiljs åt.

Idag var det Viggo som hade 4-års kontroll, inklusive syntest. Han gick igenom besiktningen utan några som helst anmärkningar. Själv kan jag ju konstatera att han dock fortfarande lider av en selektiv hörselnedsättning...

Vaknar, solen skiner och jag känner förväntan inför dagen. Jag mår verkligen Bättre!

Jag får ju säga att jag tyckte det var jättebra med en sån tidig utlandsresa. Att komma hem och veta att man har hela sommaren liggandes framför en. Jag känner att jag har ju redan gjort allt som är så många måsten under sommaren, så nu kan jag njuta och koppla av. Den här känslan har definitivt spillt över på ungarna. Vi går här och skrotar, springer in och ut i trädgården och åker iväg på nåt enstaka litet ärende. Hoppas resten av sommaren kan fortsätta i denna takten.

Jag tycker att jag på det senaste har hört så mycket från olika håll och kanter om saker som måste sätta ens egen livssituation i perspektiv. Senaste hörde jag om en bekanta som har en liten kille som inte kommer att leva så länge till. En sån oerhörd tragedi. Det är ens förbaskade skyldighet att gå ut och njuta att livet.