Flytt. Igen.
Från allra första början hade jag bloggen på blogspot. Av någon anledning valde jag att flytta den hit. Helt ärligt minns jag inte varför. Men nu har jag insett att det finns funktioner på blogspot som jag verkligen saknar. Framförallt att kunna blogga från mobilen. Alltså har jag bestämt att återvända till www.minasotabarn.blogspot.com
Men så ett litet problem. Egentligen skulle jag vilja stänga och slänga denna sidan som ju inte kommer fylla något syfte. Samtidigt villl jag ju ha kvar det jag tidigare skrivit. Så går det att flytta över alltihopa??
Men så ett litet problem. Egentligen skulle jag vilja stänga och slänga denna sidan som ju inte kommer fylla något syfte. Samtidigt villl jag ju ha kvar det jag tidigare skrivit. Så går det att flytta över alltihopa??
Det här med klubbar...
Att höra till, att finnas i ett sammanhang. Det kan ju verkligen vara på gott eller ont. Som det här med hunden. Jag ääälskar verkligen att tillhöra klubben för vi-som-har-hund-och-vill-inget-hellre-än-att-prata-om-hur-fantastisk/rolig/mysig/jobbig-den-är. Att träffas och dels träna, men också till mesta dels bara prata prata hund.
Men så hör jag ju även till en annan klubb. Vi-som-är-föräldrar-till-barn-med-diabetes. Till skillnad från det där med hunden, så har jag definintivt inte begärt inträde i just detta sällskapet. Men likförbannat är ett medlemsskap utskrivet i mitt namn med ett obligatorisk livslångt medlemsskap.
Var på ett föredrag om diabetes ikväll. Till största delen var det väl egentligen riktat till unga diabetiker i tonåren. Men jag tänkte att det kunde säkert vara intressant ändå och fick även med mig mormor och farmor. Bl.a. var det Ragnar Hanås ssom talade på sitt oerhört pedagogiska vis. Kvällen stora inspiration var ju ändå grabben som tagit pick o pack i ena handen, insulinet i andra handen och dragit på volontärsresa till Afrika. Hans enda "krav" inför resan var att han skulle få bo hos en familj med kylskåp så att insulinet inte skulle förstöras. Tänk att få bära med sig detta, och förmedla till grabbarna- ni kan verkligen göra precis vad ni vill. Sjukdomen får verkligen inte bli er identitet.
Men så var det ju det där med den där klubben som vi alla tillhörde ikväll. Under kvällens gång vet jag inte hur många gånger jag hörde pumpar dosera eller sockermätare pipa. Jag gillar känslan av att höra till ett sammanhang. Även om jag självklart hellre hade sett andra grunder, men det valet är ju inte mitt att göra. När det nu är som det är, gillar jag att få dela det med andra.
En av kvällens talare var en inhyrd radioprofil som levt med sin diabetes i 20 år. På stockholmska bredde hon ut sig om hur hon minsann inte låter diabetesen styra sig, utan hur hon minsann äter princesstårta till frukost och dricker vin därtill. Fantastisk förebild för att ungdomarna på plats. När hon dessutom lägger till att hon minsann aldrig åkt på läger eftersom hon inte kunde tänka sig att sitta i grupp och ta spruta. Vilken ledsam inställning. Tänk om hon faktiskt skulle tycka om de där männsikorna. Dessutom, ibland kanske det är skönt att ta en spruta tillsammans med andra som vet precis vad det innebär.
Men så hör jag ju även till en annan klubb. Vi-som-är-föräldrar-till-barn-med-diabetes. Till skillnad från det där med hunden, så har jag definintivt inte begärt inträde i just detta sällskapet. Men likförbannat är ett medlemsskap utskrivet i mitt namn med ett obligatorisk livslångt medlemsskap.
Var på ett föredrag om diabetes ikväll. Till största delen var det väl egentligen riktat till unga diabetiker i tonåren. Men jag tänkte att det kunde säkert vara intressant ändå och fick även med mig mormor och farmor. Bl.a. var det Ragnar Hanås ssom talade på sitt oerhört pedagogiska vis. Kvällen stora inspiration var ju ändå grabben som tagit pick o pack i ena handen, insulinet i andra handen och dragit på volontärsresa till Afrika. Hans enda "krav" inför resan var att han skulle få bo hos en familj med kylskåp så att insulinet inte skulle förstöras. Tänk att få bära med sig detta, och förmedla till grabbarna- ni kan verkligen göra precis vad ni vill. Sjukdomen får verkligen inte bli er identitet.
Men så var det ju det där med den där klubben som vi alla tillhörde ikväll. Under kvällens gång vet jag inte hur många gånger jag hörde pumpar dosera eller sockermätare pipa. Jag gillar känslan av att höra till ett sammanhang. Även om jag självklart hellre hade sett andra grunder, men det valet är ju inte mitt att göra. När det nu är som det är, gillar jag att få dela det med andra.
En av kvällens talare var en inhyrd radioprofil som levt med sin diabetes i 20 år. På stockholmska bredde hon ut sig om hur hon minsann inte låter diabetesen styra sig, utan hur hon minsann äter princesstårta till frukost och dricker vin därtill. Fantastisk förebild för att ungdomarna på plats. När hon dessutom lägger till att hon minsann aldrig åkt på läger eftersom hon inte kunde tänka sig att sitta i grupp och ta spruta. Vilken ledsam inställning. Tänk om hon faktiskt skulle tycka om de där männsikorna. Dessutom, ibland kanske det är skönt att ta en spruta tillsammans med andra som vet precis vad det innebär.
Dr. Gun
Hade ett långt samtal med dr.Gun i veckan. Jag tycker verkligen att hon är helt underbar, och vi har tur som har henne. Det är ju en sån enorm trygghet att kunna ringa när man bara känner att det helt enkelt inte funkar. Vi pratade länge och väl om alla tre barnen, och kom sen fram till justeringar i Sigges pump. Ska se om det inte blir bättre av detta. På dagis blir han låg vareviga dag innan lunch. Utan undantag. Detta trots att vi gjort temporära sänkningar, plus att han fått en banan utan insulin till.
Gun har fått en forskartjänst, vilket innebär att hon bara kommer ha patienter en dag per vecka, plus att två nya läkare kommer ansluta sig till mottagningen. När jag hörde detta började jag nästan gråta, men nu har jag blivit försäkrad om att vi får behålla henne. Vi är ju ett av hennes "specialfall". Ibland är det ju bra att inte vara som alla andra... Detta att Sigge var extremt liten när han debuterade. Och att Viggo prickade in de 5% av syskon som debuterar. Och att om Rasse fortsätter på inslagna banan så trotsar han statisktiken fullkomligt.
Vad det gäller Viggo. Nu har det gått exakt ett år sedan han på började sin insulinbehandling. Tror inte någon hade väntat sig att han skulle behålla så mkt egenproduktion under så lång tid. Men det handlar ju om att vi fångade upp honom så tidigt. Sen säger även Gun att vi hjälper honom genom att vi håller på rutinerna vad det gäller mat etc. Tydligen behöver inte kroppen gå på högvarv när det gäller matintag och insulin, vilket tydligen hjälper honom. Nu i veckan fick han faktiskt lite kortidsverkande inför middagen. Han låg på nio alldeles innan maten och vi skulle äta pasta, vilket jag tyckte skulle vara en onödig höjning. Men det är ju inga direkta höga socker det är frågan om... Jag frågade Gun hur länge man kan hoppas på att ha det så här, vilket jag egentligen förstår att hon inte kan svara på. Men hon sa det, att vid en ordentlig infektion kommer han säkert tappa en hel del. Jag påpekade glatt att vi varit ovanligt friska denna hösten. Kanske var det därför Viggo vaknade med 39 graders feber idag...
Gun har fått en forskartjänst, vilket innebär att hon bara kommer ha patienter en dag per vecka, plus att två nya läkare kommer ansluta sig till mottagningen. När jag hörde detta började jag nästan gråta, men nu har jag blivit försäkrad om att vi får behålla henne. Vi är ju ett av hennes "specialfall". Ibland är det ju bra att inte vara som alla andra... Detta att Sigge var extremt liten när han debuterade. Och att Viggo prickade in de 5% av syskon som debuterar. Och att om Rasse fortsätter på inslagna banan så trotsar han statisktiken fullkomligt.
Vad det gäller Viggo. Nu har det gått exakt ett år sedan han på började sin insulinbehandling. Tror inte någon hade väntat sig att han skulle behålla så mkt egenproduktion under så lång tid. Men det handlar ju om att vi fångade upp honom så tidigt. Sen säger även Gun att vi hjälper honom genom att vi håller på rutinerna vad det gäller mat etc. Tydligen behöver inte kroppen gå på högvarv när det gäller matintag och insulin, vilket tydligen hjälper honom. Nu i veckan fick han faktiskt lite kortidsverkande inför middagen. Han låg på nio alldeles innan maten och vi skulle äta pasta, vilket jag tyckte skulle vara en onödig höjning. Men det är ju inga direkta höga socker det är frågan om... Jag frågade Gun hur länge man kan hoppas på att ha det så här, vilket jag egentligen förstår att hon inte kan svara på. Men hon sa det, att vid en ordentlig infektion kommer han säkert tappa en hel del. Jag påpekade glatt att vi varit ovanligt friska denna hösten. Kanske var det därför Viggo vaknade med 39 graders feber idag...
