Mina söta barn

Tänkte förresten bara rekomendera en ny blogg. Det är någon som jag bryr mig väldigt mycket om, som låter oss följa med på en spännande, intressant  och rörande resa. www.jagvilljagkanjagvagar.blogspot.com

Tack alla för snälla ord.

Inte många timmar kvar till avresa. Tror det mesta är packat, det känns iaf som om läget är under kontroll. Det märks att grabbarna grus känner av spänningen. Viggo har nu i två timmars tid "kan inte sova". Selma har fått åka till sin semestervistelse. Linda med familj känner hon ju så väl, och tycker så hemskt mkt om så det känns himla bra och tryggt. Däremot är det lite tomt när jag nu inte konstant  har henne i hälarna. 

Underbara Gun ringde idag för att stämma av eftersom vi missade besöket förra veckan. Hon är så himla snäll. Hon lyssnar och tar in, stressar mig inte utan låter mig ta upp allt som jag funderat på. Jag blev ju så himla sänkt av att Sigges Hba1c var så högt. Men Gun tittade på de sista två veckorna och snittade att han under den tiden borde legat runt 6. Så det kändes ju så himla himla bra. Så hon tyckte inte att vi skulle hänga upp oss för mkt på det. Hon skulle se till att vi ska få ny tid slutet av juli. Antagligen ska vi då även göra riktig glukosbelastning och sockerkurva på Rasmus.

Hursomhelst, känner att jag inte är riktigt fokuserad, behöver nog gå ner och bocka av att allt är med.

Sköt om er allesammans och en jättekram från mig.

Packa packa packa, vad ska jag packa? Tre barn, en kissar på sig VARENDA natt. En håller just på att vänja av med blöjan. Bara här krävs ju ett antal extra byten. Sen behövs det insulin, extra insulinpenna, lånepump (värd 40.000kr, svettigt att bli av med den), alla atteraljer till pumpen såsom ampulller, rengöringssprit, inset (nålen till rumpan), skinprep. Bland annat. Och en kylväska till insulinet. Tillräckligt med dextrosol. Intyg så vi får med sprutor och annat genom tullen. Badkläder! Får inte glömma badkläder.

Sigge har precis lärt sig säga bypa. Vi hör alla att det är flygplan han menar. Han hämtar gärna tröjan med flygplan på och säger tjugo gånger i följd bypa bypa bypa. Tror inte han förstått att han faktiskt kommer befinna sig i ett bypa om två dygn. Knappt så jag gör det... Glädje, förväntan och lite nervöst fladder i magen. Nervöst fladder påminner. Note to self: glöm ej stämningsstabiliserande tabletterna.

Besviket besök hos Gun idag. Hade helt lyckats ta fel på dag, vi skulle egentligen varit där igår. Fick ett sammanbrott när jag insåg att vi inte skulle få chans att träffa henne förän efter semestern. Ytterligare ett sammanbrott när det visade sig att Sigges Hba1c låg på 7,6. Tycker vi sliter, sliter, sliter och ändå får vi inte ner det. Hade behövt en sittning med Gun. Inte minst för att förbererda oss inför vår första utlandsresa sen debuten. Positivt var dock att Viggo ligger kvar stabilt på 4,7 och Rasmus ligger också stabilt. Jag o David bestämde oss för att inte ta ytterligare socker på Rasmus under sommaren, om det inte är så att han börjar få andra symptom förstås...

Ska nu ta och förbereda mig för kvällens restaurant besök med min söta systeryster. Lite guldkant på tillvaron sitter aldrig fel, men ikväll kan det behövas lite extra!

Plötsligt har det, åter igen, blivit superlurigt att få till Sigges värden. Idag har han varit låg tre gånger och en gång legat på HI. Vem har sagt att det ska vara enkelt att leva med diabetes...? Appropå det, om jag möter en endaste till människa som får höra om barnens diabetes- och jag förmodar att de vill trösta- som säger "det finns ju så mycket hjälpmedel idag"  så tror jag att jag skriker.

Men solen har lyst på mina vita ben, barnen har röjat runt i trädgården och jag och grannen haft kafferep på altanen. Tillvaron är inte så dum ändå. Om jag får lov att känna mig en gnutta poetisk, skulle jag t.o.m våga påstå att det känns som om solen håller på att tina min själ.

Jag är ledsen att jag inte uppdaterat sen mammografin. Både datorn och telefonen strular med mig, så jag känner mig totalt avskuren från och till. Lagen om döda tings inneboende jävlighet, som min mormor säger. Söta Moren som för övrigt fyller ett helt gäng med år idag.

Allt såg ut precis som det skulle, tack och lov. Det finns ju dock "nånting" där, och det kan tydligen bli värre under stress. Vem visste det? Läkaren frågade mig om jag är stressad för tillfället. Tja... Sjukskriven, räknas det? Så någonting är det där, men det är helt ofarligt. Han frågade om jag ville att han skulle sticka för att göra biopsi- för min sinnesfrids skull. Nej tack, här sticks ingenting i onödan. Är man stick/sprut fobiker så är man. Måste vara ödets ironi att just jag fått barn med diabetes...

Har kännt mig piggare och gladare sen detta blev gjort. Klart att det hängt över mig, men jag har nog inte förstått hur mycket ändå. Nu börjar jag på allvar se fram emot resan. Innan när jag trodde att det var något otäckt som behövdes tas om hand, var jag orolig att det inte skulle bli nån resa.

När jag ändå tittar tillbaka på vad min oro rörde sig om , om det nu hade visat sig vara cancer. Jag är inte egentligen särskilt rädd för att dö, eftersom jag vet hur goda förutsättningarna trots allt är med bröstcancer. Däremot kände jag att jag KLARAR bara inte att ligga och kräkas i sex månader. Ungefär som att det skulle vara det värsta. Fobi nummer två hos fru Lövberg.

Summa sumarum är ju trots allt att ingen skall dö. Någon kommer antagligen kräkas, dock inte jag.

Det är en bra dag :)

Det är nästan två månader sen jag var hos läkaren för att få remiss till den här mammografin. Sen dess har jag väl i nte oroat mig särskilt, men igår kväll och idag... Känner mig nästintill spyfärdig rent ut sagt. Förr levde man ju i tron "det är inte nåt", men under de senaste åren har det ju alltsomoftast faktiskt visat sig vara just Nåt. Ska bli väldigt skönt att få detta avklarat...

Fullständigt klarvaken dessutom.

Sitter här och bäddrar igenom tv:n för att se om jag inte kan hitta en stunds förströelse. Inte ett skit, gud vad skräp det finns så här vid midnatt. Avskyr faktiskt att vara ensam vaken på detta viset. Säkert till största delen pga att jag är (helt logiskt) så himla mörkrädd. Lite mindre rädd är jag förstås nu när vi har hund. Hon är förvisso om möjligt mer rädd för tillvaron än vad jag är. Men hon handskas med alla eventuella otäckheter på bästa sätt- hon gastar så högt hon kan. Vilket innebär att hon skulle skrämma bort vilken oinbjuden gäst som helst. De vet ju inte hur rädd hon är, utan hon låter allt lite farlig ändå. Med andra ord ett gott stöd att ha så här alena mitt i natten.

Regn, regn, regn. Svårt att tro att vi är en bra bit in i maj månad. Som tur är har vi ju Mallorca att se framemot så det här vädret känns inte så trots allt inte så katastrof... 28 maj åker vi och blir borta två härliga veckor! Första veckan njuter vi av vårt egna härliga sällskap, sen ansluter bästa familjen H. Så väldigt roligt att få tillbringa en vecka med dem, längtar!

Fick ett mail från en gammal god vän som tydligen läser denna blogg. Så himla roligt! Jag har faktiskt tänkt på det där. Varför bloggar man, vem läser. Varför läser? Själv är jag flitig läsare av andras bloggar. Nu är jag ju rätt nyfiken av mig :) men jag gillar att få en inblick i andras liv och tillvaro. Inte minst när det är ämnen som berör lite extra mycket, och framför allt de som man kan relatera till själv. Men nånstans handlar väl detta även om någon sorts bekräftelsebehov antar jag. Under många, många år skrev jag dagbok vilket jag inte gör alls längre. Istället bloggar jag. Och jag när då lägger ut mina tankar i cyberrymden känns det plötsligt viktigt att någon läser och tar del av det hela. Men egentligen är det ju inte därför jag skriver, det gör jag ju för att jag mår bra av att skriva. Alltså borde det egentligen inte spela nån roll om det överhuvudtaget finns nån som läser... Men samtidigt kan jag nästan känna att det handlar om att visa att man bryr sig om genom att läsa. Jag VILL ju att folk ska läsa, dels det, men dels handlar det ju om att ta del av hur jag och min familj har det. Annars hade det ju varit den där dagboken i byrålådan istället. Löjligt glad blir jag över att få kommentarer på det jag skrivit.

Men så en annan aspekt, kan man FÖRVÄNTA sig att folk ska läsa? Alla gillar ju inte att läsa bloggar. Vissa kan ju t.ex. känna att de gör intrång i någons privatliv.  Eller helt enkelt (hör o häpna!) faktiskt inte är så intresserade...

Men mer än något annat hade jag faktiskt ett primärt syfte med att starta denna bloggen. Jag vill verkligen ge en liten bild av hur det är att leva med diabetes. Jag insåg att de allra flesta faktiskt inte förstod, och hur skulle de kunna?? Men det blev viktigt för mig att alla skulle inse att det handlar om så hemskt mkt mer än att ta ett litet socker för att sen ge insulin. Hur mycket tanke, oro och planering det ligger bakom vartenda litet stick.

Hursomhelst, ni är en liten skara trogna följare, och ni ska ha ett sort tack för att ni faktiskt återkommer gång på gång för att tad del av diverse kuligheter som diabetes, depressioner och annat smått o gott hos fam Lövberg.

Vaknade idag och kände mig orolig. Liksom bara orolig sådär i största allmänhet. Inte så att det är ngt särskilt som jag funderar på , t.ex. Rasmus eller så. Däremot vet jag ju nu att det helt enkelt är min stress som gör att jag känner så. Det sresspåslag som trots allt gör att jag mår som jag gör. Men nu vet jag ju också att jag faktiskt vissa dagar känner så här, alltså känner jag mig inte orolig över varför jag är orolig. Nån som hängde med?

Mitt i all denna oro som då existerar, känndes det faktiskt skönt när vår diabetesssk (och kuratorn, och läkaren)häromdagen pratade om vilken extrem situation vi har haft detta senaste året med två barn som insjuknat i kronisk sjukdom, plus att det tredje ser ut att göra detsamma. Det är väldigt skönt när någon utanför familjen bekräftar det faktum att det faktiskt finns en orsak till att jag känner som jag gör, men samtidigt är det svårt att begripa att det är mig och min familj det faktiskt handlar om.

Jag tror helt ärligt att jag blir tokig. Så som det var under helgen och igår kväll, kände jag mig redo att ringa Gun och fråga om det inte är dags. Men så idag är det helt normala värden igen. Efter att jag träffat Camillakurator idag gick jag förbi mottagningen för att se om Gun var upptagen, vilket hon naturligtvis var. Jag tänkte ringt henne sen för att prata om Rasmus, men så gjorde jag ändå inte det. För mitt i allt, även om sockret är nästan-värden så är det inte heller ett riktigt diabetesvärden. 11,1 skall det vara efter mat och Rasse hade "bara" 10,8. Så väldigt nära, men ändå inte. Och hur det än är, varenda gång som de där normala värdena kommer hinner man tänka att det kanske trots allt inte var nåt. Tusen olika förklaringar till att sockret råkade vara så högt just den gången. 

Så fortsättning följer...

Men att ändå glädjas åt denna dag är det faktum att jag verkligen känner att jag mår bättre. Camilla sa oxå att hon kunde märka en tydlig skillnad. Hon tyckte att jag verkade lugnare och mer samlad. Kunde avsluta mina menigar som hon sa.

Vem sjutton hade trott att jag skulle hamna mitt i en tvättäkta depression? Inte jag iaf. Inte för att jag hade någon som helst åsikt om vem som gör eller inte gör. Och framförallt lägger jag ingen som helst värdering i det. Men det är bara inte JAG. Men trots det sitter jag här med ett paper där det står att jag uppvisar kliniska tecken på en depression. Skumt... Men nu under senaste veckan har jag kunnat identifiera situationer som får mig att må dåligt, och därmed gå i baklås. Alltså kan jag nu undvika dessa och därmed må mkt bättre. Men att jag ens kan undvika dem beror ju på att David finns där och tar över istället. Så plötsligt har min oro istället blivit att han plötsligt inte ska orka mer, för vem ska då bära? Det förstår ju vem som helst, att det blir en utmatningsdepression av att hålla på att tänka på det viset...

Tog precis ett socker på Rasmus. Det har gått en dryg timma sen hans kvällsmat och nu hade han 10,8. Ringa Gun imorgon...

Tycker att jag för var dag som går ändå känner mig lite bättre. Tyvärr en del trista bakslag, men jag försöker ändå ta dagen som den kommer och känna att det faktiskt går åt rätt håll. Jag börjar återigen kunna njuta av härliga vårdagar och min underbara familj.

Anledningen att vi började ta socker på Rasse i vintras var ju att han var så fruktansvärt ur slag. Inget var bra, allt var besvärligt. Han mådde helt enkelt inte bra. Så låg han ju för högt oxå. Men så smånigom stabiliserades faktiskt både humör och socker. Gun trodde att han därför kunde haft en betacellssvacka. Vi har ju tagit enstaka socker men det har ju liksom varit okej. Jag började känna att det kanske trots allt varit falsklarm. Så plötsligt är livet så där besvärligt igen... Pang, sockerkurvan visar direkt skillnad. Igår hade han 10,6 två timmar eft middagen. Men det känns ändå okej. Jag har ju bearbetat det här under lång tid nu. Han är själv cool med det hela, och sa idag vid lunchen att om han får diabetes vill han ha pump. Älskade  tåliga unge. Igår planerade han menyn inför sin födelsedag i oktober. Han var noga med att utöver Fanta, lägga till Fanta Light på beställningslistan.

Fick sova ut idag, väcktes av en framsträckt kopp te, kom ner till ett skinande kök. Solen strålar in genom fönstret. Schyssta ingridienser för att känna att det är en bra start på dagen. Dessutom än kär vän som frågar om hon får komma förbi. Så himla skönt att känna att det känns BRA! Jag är inte ute efter nån sorts lyckorus när jag vaknar, utan bara just att det känns bra. Jag gillar att se fram emot dagen som ligger framför mig. Eller "lillar om" som Rasmus sa under många år. Om man inte ser fram emot  emot sina vardagsdagar utan bara längtar efter helg och semester, blir livet för fattigt tycker jag. Livet består ju trots allt av väldigt många vardager...

Tänk dessa helger, de kommer verkligen med regelbundna intervaller. Om inte annat får de en att inse hur fort veckorna går.

Har haft en förvånansvärt bra helg. Har känt lite livslust och verkligen njutit av den. Har t.o.m. orkat med lite sociala aktiviteter och tyckt att det varit riktigt roligt. I fredags var jag, David och Rasse med L & co i Lerum för att lyssna på Eldkvarn. Så himla trevligt! Mamma och Pappa hade smågrabbarna. Jag både hoppas och tror, att de precis som vi, tycker det går lite lättare för varje gång som de har dem. Men visst, under hela konserten hade jag telefonen tillgänglig.

Men det är lurigt med doseringen. Inför varje måltid får de ringa och rapportera socker och ha en genomgång av hur mycket Sigge kan ha tänkas rört på sig sen vi for. Dessutom är det ju naturligtvis olika hur hugrig han är och man måste ju väga allt man serverar så att man vet hur mycket kolhydrater han får. Allt det där går ju på rutin för oss, men det är klart att det är en del när man inte är van. Summa sumarum är ju att vi alltid måste bestämma hur mkt insulin han ska ha, vilket innebär att vi alltid måste vara tillgängliga vid måltidsdags.  

Önskedrömmen vore ju att han låg så stabilt att man kunde säga- till kvällsmaten skall han ha 0,4enheter,  så var det bra med det.

Hursomhelst, ny vecka- nya tag!!