Mina söta barn

Firre Firresson är död. Jag antar att det var karma som tog honom. Detta säger jag med tanke på att flera småfiskar försvann helt obegripligt sen han anlände i akvariet. David och min ack så känsliga fyraåring håvade upp honom för att dumpa honom i toalettstolen. Vi visste inte helt säkert hur Viggo skulle reagera på detta faktum. Efter de hällde ner honom, tittade Viggo länge ner i toalettstolen för att sen säga- men Pappa, han kan ju simma även om han är död.

Jag tycker att det gnälls så mycket. Inte för att jag själv varit så positiv senaste typ... halvåret. Men det gnälls på förskolor. Och på sjukvården (ja, jag vet - jag gjorde det häromdan). Och på socialtjänsten.

Jag vinkade precis av jordens goaste tjej från socialen. Skulle gärna använda mig av begreppet socialtant, men jag tror hon är tio år yngre än mig. Hon var här för att prata om våra avlösningstimmar och se om det finns ett fortsatt behov. Så väldigt omtänksam och full av empati. Finns det inte någon sorts föreställning om att just socialtanter är oginna och besvärliga och ute efter att göra livet svårt för behövande.

Tänk att sitta i en hel timmas tid och bara få ösa ur sig om tillvaron. Samtidigt som någon stryker mig medhårs och säger att det är klart att det är jobbigt, du behöver inte vara så duktig jämnt.

Hon uttryckte glädje över att se att jag mådde mycket bättre än i januari då vi senast träffades. Men hon uttryckte samtidigt oro över att jag skulle kunna krascha igen med tanke på vilka små marginaler jag faktiskt har. Därför tyckte hon att för både min och Davids skull, skulle hon rekomendera att vi får fortsatt avlösning året ut.

Är det inte ett helt fantastiskt land vi bor i, säg?? "Jag ser att ni har det besvärligt, här kommer bästa Tessan och tar hand om era barn så ni kan gå iväg och rå om varandra."

Jag tycker det är helt fruktansvärt upprörande att det inom dagens svenska sjukvård inte finns bättre kunskap om diabetes. Framförallt då diabetes hos barn. Självklart kan de inte kunna allting om allting. Men det är ju en sjukdom som fler och fler drabbas av. Framförallt är det en sjukdom där barn kan avlida för att de inte kommer under snabb behandling.

Ett litet barn kan under bara några timmars tid gå från att vara mer eller mindre sig självt, till att falla i koma pga ketoacidos. Naturligtvis gäller inte bara detta bara barn, men ju mindre de är dessto snabbare kan det gå. Trots detta möter jag gång på gång människor, både live och på nätet, som fått en bokad tid om "en vecka" Om en vecka!! Vårdpersonal har ju då ingen aning om hur illa det kan bli. Framförallt när det faktiskt bara handlar om en urinsticka alt stick i fingret för att kolla sockret.

Kompressionsstrumpa. Pelargoner i fönstret (jättefina!). Ska nu baka en sockerkaka.

Jag tror inte längre det finns någon återvändo.

Härligt!

Idag är andra dagen som barnen lämnas själva över lunch. Jag har suttit här och stirrat på telefonen eftersom jag väntat ett samtal om doseringen efter maten. När inget samtal kom kunde jag inte längre hålla mig utan ringde som den hönsmamma jag förmodligen är. Sigge hade legat helt klockrent, hade ätit en och en halv portion, och fröken hade gjort en hel klockren uppskattning av insulin till detta med stöd av boken med de doseringar som vi skrivit ned. Fantastiskt!

Käre maken frågade om jag slutat blogga. Det har liksom inte varit tanken alls, men ju längre tiden har gått, dessto mer ha det funnits att säga. Till slut har allt bara känts äverväldigande- och jag har ingen aning i vilken ände jag ska starta. Men då sa Dave dagens klokhet- strunta i det då, ta bara vid där du är idag.

Så idag då...

Inskolnigen på dagis går fortsatt fantastiskt bra. Vilka underbara människor med så hemskt mycket empati. Det kommer att bli hur bra som helst. Även om vi hållt på med den här inskolningen sen 10 aug. Men det är klart att det är hemskt mycket för dem att lära. Pojkarna är färdiginskolade sen länge, så det är verkligen bara att fröknarna behöver känna sig trygga med hela situationen.

Själv har jag mått sådär sista tiden. Med en fantastiskt sommar i ryggen tyckte jag att jag bara mådde bättre och bättre. Så en bit in i augusti fick jag en propp i benet. Den i sig var ju inte särskilt farlig, men det är andra gången. För tre år sedan hann den sätta sig i lungan innan den upptäcktes. Det är helt klart mer otäckt. Så en hel del oro drog i gång i systemet. Undringar om varför det skedde igen osv. Ska jag gå runt resten av livet och oroa mig för lumgemobli?

Annars njuter jag enormt av den annalkande hösten. Jag älskar verklgien den här tiden av året. Jag gläds åt varenda litet löv som hunnit trilla ner på marken! Dessutom är nästföljande halvår fyllt med trevligheter! Jag ser fram emot att få blogga om allt detta!