Sorg
Våren ligger verkligen och lurar i startgroparna. Helt ärligt tycker jag att det är lite dubbelt. För visst är det lättare att må bra när solen skiner. Men samtidigt är det som så att man SKA må bra när solen skiner. Och om man då inte riktigt orkar det känns det nästan som ett dubbelt misslyckande. "Vilken härlig dag..."
Egentligen borde jag inte skriva nu, när jag låter så hemskt negativ. Jag tycker nämligen inte att jag egentligen är en negativ person.Tvärtom, jag tycker att jag stenhårt jobbar för att alltid se det positiva i allting. Kanske var det även det som till slut bildade en egen fallgrop för min egen del. Jag har nämligen hela tiden kännt att vilken tur att pojkarna "bara" fått diabetes. Jag kan räkna upp tusen olika saker som jag är tacksam över att de inte fått. Så när jag sen började känna hur jag baxnar under den konstanta oron och den konstanta passningen av grabbarna, blev det plötsligt kortslutning inom mig. Det här ska ju inte vara så negativt, så varför känns det då både jobbigt och orättvist. Ibland tror jag att jag mitt i allt inte tillåtit mig själv att sörja det faktum att mina fina grabbar faktiskt fått en kronisk sjukdom. Hela tiden tänker jag på att INTE tycka synd om dem, att de INTE ska göras till offer för sin sjukdom. Mitt i allt borde jag kanske ha gått ut i skogen och vrålat för full hals- Det är så jävla orättvist!! Ge utlopp för den delen av det hela också.
Egentligen borde jag inte skriva nu, när jag låter så hemskt negativ. Jag tycker nämligen inte att jag egentligen är en negativ person.Tvärtom, jag tycker att jag stenhårt jobbar för att alltid se det positiva i allting. Kanske var det även det som till slut bildade en egen fallgrop för min egen del. Jag har nämligen hela tiden kännt att vilken tur att pojkarna "bara" fått diabetes. Jag kan räkna upp tusen olika saker som jag är tacksam över att de inte fått. Så när jag sen började känna hur jag baxnar under den konstanta oron och den konstanta passningen av grabbarna, blev det plötsligt kortslutning inom mig. Det här ska ju inte vara så negativt, så varför känns det då både jobbigt och orättvist. Ibland tror jag att jag mitt i allt inte tillåtit mig själv att sörja det faktum att mina fina grabbar faktiskt fått en kronisk sjukdom. Hela tiden tänker jag på att INTE tycka synd om dem, att de INTE ska göras till offer för sin sjukdom. Mitt i allt borde jag kanske ha gått ut i skogen och vrålat för full hals- Det är så jävla orättvist!! Ge utlopp för den delen av det hela också.
En dag i taget
Här rullar tillvaron vidare. Kurator och vila ha stått på menyn även denna veckan. David jobbar halvdagar och är fortsatt ett fantastiskt stöd. Vi försöker mest ta en dag i taget.
Gudskelov verkar Sigge hålla sig relativt frisk. Lite grönt i näsan men det är det ju alltid. Sockret ligger iaf som det ska. Vi gör fortfarande en temporär basaslökning med 70% varje dag, så vi behöver nog ändra inställningarna, fast det gröna behöver försvinnna så man verkligen vet om det fortfarnade är en infektion som kräver ökningen eller inte.
Viggo har fått utökad tid på dagis, så han går varje dag till kl15 nu. Kära nån vad det har gjort gott för honom. Han har varit på strålande humör här hemma.
Sigge har precis somnat. Tänker lägga mig på soffan och se om det inte finns nån amerikansk tidsfördriv på televisonsapparaten.
Gudskelov verkar Sigge hålla sig relativt frisk. Lite grönt i näsan men det är det ju alltid. Sockret ligger iaf som det ska. Vi gör fortfarande en temporär basaslökning med 70% varje dag, så vi behöver nog ändra inställningarna, fast det gröna behöver försvinnna så man verkligen vet om det fortfarnade är en infektion som kräver ökningen eller inte.
Viggo har fått utökad tid på dagis, så han går varje dag till kl15 nu. Kära nån vad det har gjort gott för honom. Han har varit på strålande humör här hemma.
Sigge har precis somnat. Tänker lägga mig på soffan och se om det inte finns nån amerikansk tidsfördriv på televisonsapparaten.
Lyckligt lottad
Jag har en sån himla tur. Jag är omgiven av sån underbar familj och så hemskt fina vänner. Människor som verkligen bryr sig om mig. De visar förståelse för att jag just nu tycker tillvaron är lite jobbig. De ställer inga krav, utan erbjuder istället en kram när jag behöver det. De hjälper mig att känna att att jag kan vara öppen med hur jag mår, och jag behöver inte föreställa mig och låtsas vara glad. De gör verkligen allt de kan för att hjälpa mig. Klart jag känner mig lyckligt lottad.
Redan fredag
Tack för vänliga, stöttande ord. Det både värmer och hjälper! Det är ju alltid skönt att veta att man inte är ensam.
Veckan har trots allt gått ganska fort. David har varit hemma och roddat hela Lövberg AB. Jag har mest försökt vara snäll mot mig själv och låten tiden ha sin gilla gång. Jag har försökt göra någon liten utflykt per dag, även om det efteråt resulterat i långa vilostunder. Men jag försöker acceptera att det är så här det här det är just nu, men det kommer bli bättre.
Det mesta och värsta av Sigges infektion har gudskelov lagt sig. Det innebär också att sockret äntligen stabiliserats igen. Han får enormt mycket mer insulin nu än bara för ett par veckor sedan. Men det var nog oxå bra att David "tog över" all dosering nu när han varit hemma. Ibland är det ju lätt att fastna i gamla mönster och då kan det vara svårt att se lösningen på problemet. Även om jag vet att lösningen, enkelt egentligen, är ju alltid mer insulin när han ligger för högt. Ändå kan det vara så svårt att få till det. Framförallt när infektionen gör det så oberäkneligt.
Har idag varit iväg med mor för supermysig lunch och inhandlande av födelsedgspresent till Tilda. Nu soffläge en stund, sen åker vi hela högen till födelsedagsbarnet. Tänk att min fina lillasyster fyller 22 (nåja, plus lite moms...)
Veckan har trots allt gått ganska fort. David har varit hemma och roddat hela Lövberg AB. Jag har mest försökt vara snäll mot mig själv och låten tiden ha sin gilla gång. Jag har försökt göra någon liten utflykt per dag, även om det efteråt resulterat i långa vilostunder. Men jag försöker acceptera att det är så här det här det är just nu, men det kommer bli bättre.
Det mesta och värsta av Sigges infektion har gudskelov lagt sig. Det innebär också att sockret äntligen stabiliserats igen. Han får enormt mycket mer insulin nu än bara för ett par veckor sedan. Men det var nog oxå bra att David "tog över" all dosering nu när han varit hemma. Ibland är det ju lätt att fastna i gamla mönster och då kan det vara svårt att se lösningen på problemet. Även om jag vet att lösningen, enkelt egentligen, är ju alltid mer insulin när han ligger för högt. Ändå kan det vara så svårt att få till det. Framförallt när infektionen gör det så oberäkneligt.
Har idag varit iväg med mor för supermysig lunch och inhandlande av födelsedgspresent till Tilda. Nu soffläge en stund, sen åker vi hela högen till födelsedagsbarnet. Tänk att min fina lillasyster fyller 22 (nåja, plus lite moms...)
Utmattningsdepression
Nu har både läkaren och kuratorn konstaterat samma sak. Utmattningsdepression. Jag funderade länge och väl om jag verkligen skulle skriva om det så här i min blogg. Lämna ut mig så fullständigt. Någonstans finns det trots allt ett litet uns av skämmighet över att inte må bra psykiskt. Någon sorts känsla av att vissa saker pratar man inte högt om. Jag hade ju inte funderat över om jag verkligen skulle berätta om jag hade fått nageltrång.
Men samtidigt så skämms jag ju faktiskt inte. Hej, jag heter Tove och jag mår inget vidare bra just nu.
Det enda som jag i så fall känner är att jag trodde att jag var starkare än så. Bättre än så. Jag är ju alltid så bra på att se det positiva i allt. Se fördelarna. Och så plötsligt klarade jag inte det. Det om något känns som ett misslyckande.
Samtidigt känner jag mig lugn. Nu ska det ju bli bra igen. Värre är det ju när man bara går här som i en bubbla och inte förstår vad som är fel, och varför det bara inte funkar.
Älskade, älskade David. Tack vare dig vet jag att det kommer bli bra igen.
Men samtidigt så skämms jag ju faktiskt inte. Hej, jag heter Tove och jag mår inget vidare bra just nu.
Det enda som jag i så fall känner är att jag trodde att jag var starkare än så. Bättre än så. Jag är ju alltid så bra på att se det positiva i allt. Se fördelarna. Och så plötsligt klarade jag inte det. Det om något känns som ett misslyckande.
Samtidigt känner jag mig lugn. Nu ska det ju bli bra igen. Värre är det ju när man bara går här som i en bubbla och inte förstår vad som är fel, och varför det bara inte funkar.
Älskade, älskade David. Tack vare dig vet jag att det kommer bli bra igen.
Konstig vecka
Tycker det har varit en konstig vecka. Jag vet inte varför, egentligen har det väl inte hänt nåt jättekonstigt. Men det har varit väldigt känslomässigt omvälvande. Att acceptera för sig själv att senaste året varit extremt påfrestande med så hemskt mycket oro och funderingar över barnen och allt det andra. Till slut tar allt det där ut sin rätt och man kommer till en gräns där man inser att man faktiskt behöver hjälp. Man... jag, alltså. Sen har jag och David pratat mkt om hur vi ska bäras åt för att hjälpa varandra på bästa sätt mitt i allt. Det är så himla skönt att ha honom. Det är väl som så att just nu är jag den som behöver lite mer hjälp, och då vet jag att han verkligen finns där för mig.
Sigges envisa infektion sitter som berget. Två veckor nu har det runnit tjockt gult från både näsa och ögon. Utöver det att det naturligtvis är synd om honom som inte mår bra, blir jag dessutom väldigt isolerad. Man kan ju inte direkt ta ut honom bland folk... Sliter som ett djur för att få ner sockret. Ökat basaldosen, han får massor mer till måltiderna. Trots detta tycksa han aldrig koma under 15. Jag som hoppats att nästa Hba1c skulle ha blivit lite bättre. Skulle så gärna vilja komma under 7,5 men det lär ju inte ske denna gången heller.
Vi tar ju inte så mkt socker på Viggo eftersom han ligger så väldigt stabilt. Däremot kollade jag efter frukosten häromdagen och då hade han nästan 14. Vill inte att vi ska behöva börja med måltidsinsulin för honom. Ska göra ett par ordentlige sockerkurvor innan v i träffar Gun i maj.
Förra helgen bestämde vi oss för att inte ta ett enda socker på Rasse på 2-3 veckor. Vi har ju sett att han legat kvar stabilt när vi tagit, även om det finns avstickare uppåt. Men inte tillräcklig för att slå på stora trumman, så det får helt enkelt ligga i träda ett tag. Vi kan inte göra något ändå.
Mamma och Pappa är iväg på resa. Förra helgen flög de till Dubai för att åka på kryssning. De verkar ha det fantastiskt med värme, spännande utflykter och massor av mat. Vi får väl se om de kan flyga hem på måndag som det är tänkt...Jag, David, Rasmus och Viggo var på kryssning i Västindien för några år sedan. Vilken semester!!
Sigges envisa infektion sitter som berget. Två veckor nu har det runnit tjockt gult från både näsa och ögon. Utöver det att det naturligtvis är synd om honom som inte mår bra, blir jag dessutom väldigt isolerad. Man kan ju inte direkt ta ut honom bland folk... Sliter som ett djur för att få ner sockret. Ökat basaldosen, han får massor mer till måltiderna. Trots detta tycksa han aldrig koma under 15. Jag som hoppats att nästa Hba1c skulle ha blivit lite bättre. Skulle så gärna vilja komma under 7,5 men det lär ju inte ske denna gången heller.
Vi tar ju inte så mkt socker på Viggo eftersom han ligger så väldigt stabilt. Däremot kollade jag efter frukosten häromdagen och då hade han nästan 14. Vill inte att vi ska behöva börja med måltidsinsulin för honom. Ska göra ett par ordentlige sockerkurvor innan v i träffar Gun i maj.
Förra helgen bestämde vi oss för att inte ta ett enda socker på Rasse på 2-3 veckor. Vi har ju sett att han legat kvar stabilt när vi tagit, även om det finns avstickare uppåt. Men inte tillräcklig för att slå på stora trumman, så det får helt enkelt ligga i träda ett tag. Vi kan inte göra något ändå.
Mamma och Pappa är iväg på resa. Förra helgen flög de till Dubai för att åka på kryssning. De verkar ha det fantastiskt med värme, spännande utflykter och massor av mat. Vi får väl se om de kan flyga hem på måndag som det är tänkt...Jag, David, Rasmus och Viggo var på kryssning i Västindien för några år sedan. Vilken semester!!
Kurator och cirkus.
Inte cirkus hos kuratorn som väl är.
Har insett att jag faktiskt kommit in i en ganska jobbig period. Därför har jag gjort vad som i mitt tycke är det enda rätta- jag har ringt Camilla, kuratorn i vårt diabetesteam. Hon är helt fantastisk, och jag ser liksom ingen anledning i att inte ta emot den hjälp som erbjuds. Det är ju en sån fördel i att veta att hon är helt insatt i hela diabetesproblematiken. Ska träffa henne på måndag. Förhoppningsvis ska jag kunna se lite ljusare på tillvaron igen!
Ska ikväll på cirkus med Rasse och hans bästis. Hur mysigt som helst. Grabbarna är helt exalterade! Skulle egentligen vilja ha med Viggo också, men jag vet inte om han bara blir för trött och i så fall blir det inte roligt vare sig för honom eller mig. Men jag gillar inte känslan av att han missar massa roligt bara för att han är mindre. Å andra sidan, han blir ju större med tiden...
Blä
Egentligen skulle jag vilja låtta så där uppåt och positiv. Solen skiner, vi har en fantastisk helg bakom oss. Jag har köpt nya jeans =)
Men samtidigt, jag är så jävla trött på alla väderkvarnar. Det är alltid, alltid nåt. Samtal som måste jagas. Läkare som måste besökas. Försäkringskassan. Dumma människor.
Sigge är dunderförkyld. Igen. Sockret ligger konstant mellan 15-20. Tänk att så många gånger per dag ta ett socker, hinna tänka kanske kanske. För att sen dimpa i backen och inse att man inte lyckats denna gången heller. Även om det inte är mitt "fel", så här är det ju när han har infektioner. Men med tanke på alla infektioner blir ju resultatet att han alldeles för ofta ligger alldeles för högt.
Var som sagt på vc idag. Ögonen på honom är mer eller mindre igenmurade av en otäck inflammation plus att barnet har feber.Doktorn hörde ju också hur han piper rosslar och väser, men ingen höjd CRP. Skulle komma tillbaka fredag om det inte var bättre. Hon frågade om Sigge har mobiltelefon med sig. Nä svarade jag, det är en insulinpump. Jasså- hur funkar en sån? Nog för att varje allmänläkare inte kan ha specialistkunskap om varje enskilda sjukdom, men att inte veta vad en insulinpump är??
Ibland kan jag önska att folk kunde kliva in i mitt liv och leva en endaste dag med det konstanta oropåslaget jag konstant lever med. Det är ju rena rama undret att man själv inte hamnat i vårdcirkusen.
Blä som sagt.
Men samtidigt, jag är så jävla trött på alla väderkvarnar. Det är alltid, alltid nåt. Samtal som måste jagas. Läkare som måste besökas. Försäkringskassan. Dumma människor.
Sigge är dunderförkyld. Igen. Sockret ligger konstant mellan 15-20. Tänk att så många gånger per dag ta ett socker, hinna tänka kanske kanske. För att sen dimpa i backen och inse att man inte lyckats denna gången heller. Även om det inte är mitt "fel", så här är det ju när han har infektioner. Men med tanke på alla infektioner blir ju resultatet att han alldeles för ofta ligger alldeles för högt.
Var som sagt på vc idag. Ögonen på honom är mer eller mindre igenmurade av en otäck inflammation plus att barnet har feber.Doktorn hörde ju också hur han piper rosslar och väser, men ingen höjd CRP. Skulle komma tillbaka fredag om det inte var bättre. Hon frågade om Sigge har mobiltelefon med sig. Nä svarade jag, det är en insulinpump. Jasså- hur funkar en sån? Nog för att varje allmänläkare inte kan ha specialistkunskap om varje enskilda sjukdom, men att inte veta vad en insulinpump är??
Ibland kan jag önska att folk kunde kliva in i mitt liv och leva en endaste dag med det konstanta oropåslaget jag konstant lever med. Det är ju rena rama undret att man själv inte hamnat i vårdcirkusen.
Blä som sagt.
Positiva uppdateringar
Konstigt det där, annars skulle jag tycka att det var hemskt skönt att plötsligt få några timmar alldeles själv här hemma och bara göra absolut ingenting. Idag känner jag mig sjuuuk, så Dave har stannat hemma för att ha pojkarna. Nu är de alla ute så att jag skulle få lite lugn och ro. Med den påföljd att jag känner mig alldeles ensam och övergiven... Knäppt var det här!
Annars lite positiva uppdateringar.
Det har äntligen löst sig med grabbarnas förskola inför hösten. Både Viggo och Sigge ska börja tillsammans på en annan förskola. Det känns verkligen jättebra. Även om det innebär en flytt för Viggos del. Men nu får de gå tillsammans, dessutom på den förskola som vi egentligen hade velat ha för Viggos del sen början. Så där ska vi börja inskolningen efter sommaren. Men vi ska ha möte med pedagoger och kokerska så snart som möjligt så vi kan diskutera förutsätningarna för att få det att funka så bra som möjligt. Känner mig jättelättad!
Dessutom hade vi Tessan här igår. Vi har nämligen fått beviljat något som heter "avlösarservice i hemmet" av socialtjänsten i vår kommun. Det är ju som så att man utgår från barnens bästa, mår föräldrarna bra- mår barnen bra. Och i vårt fall har man kommit fram till att vi behöver lite avlsatning för att kunna vara ensamma tillsammans jag och David. Helt enkelt lite tid för att ta igen oss. Så nu håller vi på att skola in denna Tessan, och det känns verklgien jättebra. Samtidigt så skumt. Här kommer en människa och tar hand om våra barn, betalt av kommunen. Jag behöver inte ha någon som helst sorts dåligt samvete eller fundering på om hon egentligen vill.
Nu ska jag ta tillfället i akt, lägga mig på sängen och se mina inspelade avsnitt av Greys Anatomy. Inte så dumt ändå...
Annars lite positiva uppdateringar.
Det har äntligen löst sig med grabbarnas förskola inför hösten. Både Viggo och Sigge ska börja tillsammans på en annan förskola. Det känns verkligen jättebra. Även om det innebär en flytt för Viggos del. Men nu får de gå tillsammans, dessutom på den förskola som vi egentligen hade velat ha för Viggos del sen början. Så där ska vi börja inskolningen efter sommaren. Men vi ska ha möte med pedagoger och kokerska så snart som möjligt så vi kan diskutera förutsätningarna för att få det att funka så bra som möjligt. Känner mig jättelättad!
Dessutom hade vi Tessan här igår. Vi har nämligen fått beviljat något som heter "avlösarservice i hemmet" av socialtjänsten i vår kommun. Det är ju som så att man utgår från barnens bästa, mår föräldrarna bra- mår barnen bra. Och i vårt fall har man kommit fram till att vi behöver lite avlsatning för att kunna vara ensamma tillsammans jag och David. Helt enkelt lite tid för att ta igen oss. Så nu håller vi på att skola in denna Tessan, och det känns verklgien jättebra. Samtidigt så skumt. Här kommer en människa och tar hand om våra barn, betalt av kommunen. Jag behöver inte ha någon som helst sorts dåligt samvete eller fundering på om hon egentligen vill.
Nu ska jag ta tillfället i akt, lägga mig på sängen och se mina inspelade avsnitt av Greys Anatomy. Inte så dumt ändå...
Mammas och pappas pojk
Rasmus har alltid i väldigt hög grad varit pappas pojk. Det har liksom varit David som gällt i alla möjliga lägen. Jag kan ju inte sticka under stol med att det emellanåt kännts lite jobbigt. Ingen vill ju känna sig bortvald, och det har jag faktiskt gjort från och till. Samtidigt har det alltid varit underbart att se kärleken och tilliten mellan de två.
Men nu har ett annat drag börjat krypa fram mer o mer hos min härliga äldsta son. Han vill så gärna ta hans om sin mamma och se till att jag har det bra. Han spelar sin vedervärdiga favvislåt gång efter annan, men så fort jag kommer ner sätter han på min favorit på skivan. Eller som han gjorde förrut- han kom upp och väckte mig bara för att berätta att nu var det min låt igen.
Förut när vi satt framför tv:n, jag beundrade en sån fin klänning och funderade högt om inte jag borde ha en sån. Då säger Rasmus att - du SKA ha en sån för det ska jag köpa till dig. Jag kan inte annat än att få en tår i ögat.
Mina underbara älskade killar. Så mycket kärlek och empati i dessa små kroppar.
Men nu har ett annat drag börjat krypa fram mer o mer hos min härliga äldsta son. Han vill så gärna ta hans om sin mamma och se till att jag har det bra. Han spelar sin vedervärdiga favvislåt gång efter annan, men så fort jag kommer ner sätter han på min favorit på skivan. Eller som han gjorde förrut- han kom upp och väckte mig bara för att berätta att nu var det min låt igen.
Förut när vi satt framför tv:n, jag beundrade en sån fin klänning och funderade högt om inte jag borde ha en sån. Då säger Rasmus att - du SKA ha en sån för det ska jag köpa till dig. Jag kan inte annat än att få en tår i ögat.
Mina underbara älskade killar. Så mycket kärlek och empati i dessa små kroppar.
Viggos operation
Måste ju skriva några rader om operationen igår. Egentligen ett sånt hemskt litet ingrepp. Men med sövning och allt så blir det ju ändå rätt stort. För mig och David inte minst...
Just sövningen är så himla jobbig. Undrar om man nånsin kan vänja sig vid att se sitt barn bara försvinna så där. Det handlar verkligen om ett enda hjärtslag. Sköterskan stod bredvid och höll sina händer för att ta emot huvudet så att han inte skulle göra sig illa där han satt i Davids famn. Efteråt grät både jag och David en liten skvätt. Det är ju lite löpandeband princip när de tar ett helt gäng med barn som alla ska göra samma ingrepp. När man sitter där och väntar på sitt barn, kan man se nästföljande föräldrarpar komma ut genom dörrarna efter sövningen. Alla ser rödgråtna ut, och alla ler lite försiktigt till varandra i samförstånd.
Samtidigt... När man kliver ut på plan två, går man till vänster för att komma till dagoperation. Går man istället till höger hamnar man plötsligt på canceravdelningen. Dit vill jag aldrig behöva gå.
Livet är väldigt skört.
Från det att läkaren, en osedvanligt tråkig typ, kom ut tills dess att Viggo vaknade tog det två timmar. Det tyckte jag var riktigt jobbigt däremot, eftersom jag inte alls var beredd. Efter pojkarnas rör har det verkligen bara tagit en liten kvart, så jag hann faktiskt känna mig lite bekymmrad. Inte minst när vår sköterska sa - jag trodde han skulle vara ute vid det här laget. Men han tyckte väl att det var skönt på sitt alldeles egna ställe där han befann sig.
Eftersom Viggo var svältande tog den utlovade glassen en väldigt stor plats under hela morgonen innan operationen. David satt inne hos Viggo på upvaket när han väl slog upp ögonen. Det första Viggo säger till David är att han vill viska en sak. David böjer sig fram och får höra- Jag ska få en glass nu. Det kommer ungen minsann ihåg! Men värre var att han var så groggy när han väl fick sin glass så senare kom han inte ihåg att han faktiskt fått den :)
Påskbubbla
Tack Mh för visad omsorg, det har inte hänt grabbarna nåt.
Det är så mycket hela tiden, kännslorna rasar upp och ner. Ibland blir det bara för mycket och då känner jag att jag måste backa ett steg och låta allt landa. Konstigt nog är det ju lite dubbelt detta att skriva om det som händer och sker. Även om jag mår bra av det, är det ju också som så att när man sätter händelserna och kännslorna på pränt blir de verkigt verkliga. Ibland kan jag läsa det jag skrivit och undra om det verkligen är mitt liv det handlar om.
Det har varit en hemskt skönt långledighet. Det är så väldigt ,väldigt skönt att ha David här hemma. Ibland kan jag önska att vi kunde skapa oss en liten bubbla här hemma. Bara vara vi i familjen tillsammans jämnt. Lätt att säga nu när det är lugnt och fridfullt :)
Hursomhelst, helgen har varit fylld av: förkylda barn, underbara vänner, goda middagar, inställda middagar, gott vin, alldeles för lite godis, altanbygge, påskmust (både vanlig och light)och en rejäl dos vårkännslor.
Klart att även diabetesbarn ska ha påskägg, kändes som en utmaning för att det skulle passa de olika behoven.
Sigge som visst kan äta lite godis, han kan ju kompenseras med insulin, men det känns ändå inte så himla käckt. Inte minst för att han är så liten och ännu inte borde äta godis. Rasmus ska provoceras lite extra enl Gun, så han kan gott äta godis. Viggo å andra sidan, han blir ju bara hög, vi kan ju inte kompensera honom, alltså är det extra viktigt vad han får i sig.
Jag och Farmor diskuterade oss fram till en lösning som kändes bra. Liten tablettask och en legobil.
Imorgon ska Viggo operera körteln bakom näsan. Inte direkt nervös men lite småjobbigt är det allt. Aldrig kul att se sitt barn sövas. Diskuterade med avdelningen i torsdags ang Viggo och hans insulin. Återigen inser man att vi verkligen är experter på diabetesen hos våra barn. Nånstans tar man för givet att vården självklart kan det här. Men vissa saker vet vi bara bäst...
Det är så mycket hela tiden, kännslorna rasar upp och ner. Ibland blir det bara för mycket och då känner jag att jag måste backa ett steg och låta allt landa. Konstigt nog är det ju lite dubbelt detta att skriva om det som händer och sker. Även om jag mår bra av det, är det ju också som så att när man sätter händelserna och kännslorna på pränt blir de verkigt verkliga. Ibland kan jag läsa det jag skrivit och undra om det verkligen är mitt liv det handlar om.
Det har varit en hemskt skönt långledighet. Det är så väldigt ,väldigt skönt att ha David här hemma. Ibland kan jag önska att vi kunde skapa oss en liten bubbla här hemma. Bara vara vi i familjen tillsammans jämnt. Lätt att säga nu när det är lugnt och fridfullt :)
Hursomhelst, helgen har varit fylld av: förkylda barn, underbara vänner, goda middagar, inställda middagar, gott vin, alldeles för lite godis, altanbygge, påskmust (både vanlig och light)och en rejäl dos vårkännslor.
Klart att även diabetesbarn ska ha påskägg, kändes som en utmaning för att det skulle passa de olika behoven.
Sigge som visst kan äta lite godis, han kan ju kompenseras med insulin, men det känns ändå inte så himla käckt. Inte minst för att han är så liten och ännu inte borde äta godis. Rasmus ska provoceras lite extra enl Gun, så han kan gott äta godis. Viggo å andra sidan, han blir ju bara hög, vi kan ju inte kompensera honom, alltså är det extra viktigt vad han får i sig.
Jag och Farmor diskuterade oss fram till en lösning som kändes bra. Liten tablettask och en legobil.
Imorgon ska Viggo operera körteln bakom näsan. Inte direkt nervös men lite småjobbigt är det allt. Aldrig kul att se sitt barn sövas. Diskuterade med avdelningen i torsdags ang Viggo och hans insulin. Återigen inser man att vi verkligen är experter på diabetesen hos våra barn. Nånstans tar man för givet att vården självklart kan det här. Men vissa saker vet vi bara bäst...
