Dagis och diabetes
Hursomhelst. Om man bortser från det lilla orosmomentet i veckan har det varit en bra vecka. Det har funnits mycket utrymme för både familj och kära vänner.
Alltså- det här med dagis. Tänk vad jag bekymrade mig innan. Ur så många aspekter. Det handlar ju inte bara om att skola in diabetesbarn, utan även min sista lilla gosse som skulle ut i verkligheten. Bara det kräver en viss liten sorgeprocess. Så funkar det så bra, nästan lite anti-klimax! På sitt sätt lever ju grabbarna riktigt glidarliv. Inte många dagisbarn som har en vuxen person omkring sig precis hela tiden. De behöver aldrig vänta på mat, på sin tur, på utekläderna.
Men samtidigt, mitt i allt kan personalen göra så intressanta saker. Man får ju förmoda att de från och till helt enkelt har lite otur när de tänker. Som när de helt plötsligt en dag inte hade tagit socker innan mellanmålet. De trodde inte det behövdes. Ehh...Hur ska man då kunna dosera? Det känns liksom som lektion 1A. Som tur är så är sådana saker inte så vanliga.
Satt idag och funderade på diabetesens påverkan på vårat liv. Lustigt nog vänjar man sig vid det mest underliga saker. Efter ett och ett halvt år är det ju faktiskt en vana att ha konstant pejling på ungen. Hur mår han? När åt han? När ska han äta igen? Är han låg. Eller t.o.m hög? Är det därför han ligger på golvet och gråter? Eller han kanske bara två år? Dag som natt. Vi för ju fortfarande konstanta doserings-diskussioner vid varje måltid för att hjälpas åt att komma fram till den perfekta dosen. Men samtidigt, det är ju ett lika naturligt inslag som "skicka mjölken". Såklart gör vi masor av missar. Vissa mer orutinerade än andra. Som idag när vi var ute och åkte och plötsligt visar Sigge nöjt upp nålen som han tappat. Inte tusan hade vi med väskan med reservkittet. Så det är ju bara att styra kosan hemåt. Så himla enkelt det hade varit att åtgärda på plats... Men numer tänker jag inte j'vla diabetes- utan bara, hur kunde vi glömma?
Dagisdosering
Det stora
Den här helgen fick jag lov att ta del av något stort. Nog det största någon kan få lov att ta del av.
Sådana stora händelser tenderar ju till att skapa en himla massa känslor, tankar och funderingar. Tankar och känslor som inte minst berör mig själv och mitt eget liv. Även om det inte i första hand var min egen upplevelse. Det blev trots allt en anledning att fundera över min tillvaro och allt det som jag välsignats med. Nu inser jag ju hur oerhört kvalmigt och klyschigt det låter. Men så stort var det här. Tror inte att någon skulle kunna gå oberörd ut det hela.
Att det stora har påverkat mig under lång tid, det inser jag förvisso. Föreberedelserna har i alla högsta grad påverkat mig mentalt. Jag vet också att det är detta som gjort att jag inte bloggat på senaste tid. Lite grann har jag känt att jag inte har någon orsak att skriva. Jag har ju ingen anledning att gnälla- jag har ju ett sådant fantastiskt liv och en underbar familj. Vad har jag för rätt att klaga? Och jag vet. Att eftersom jag har haft en ganska jobbig höst skulle det bli en del klagan. Inte har jag rätt att klaga. Jag som har en sån fin familj.
Jag tror att jag i fortsättningen ska försöka sätta mig över den känslan och skriva ändå. Jag mår ju bra av det!
Dessutom- det finns så hemskt mycket mer att säga om detta stora. Men jag återkommer faktiskt till det en annan dag.
