Viggos operation
Måste ju skriva några rader om operationen igår. Egentligen ett sånt hemskt litet ingrepp. Men med sövning och allt så blir det ju ändå rätt stort. För mig och David inte minst...
Just sövningen är så himla jobbig. Undrar om man nånsin kan vänja sig vid att se sitt barn bara försvinna så där. Det handlar verkligen om ett enda hjärtslag. Sköterskan stod bredvid och höll sina händer för att ta emot huvudet så att han inte skulle göra sig illa där han satt i Davids famn. Efteråt grät både jag och David en liten skvätt. Det är ju lite löpandeband princip när de tar ett helt gäng med barn som alla ska göra samma ingrepp. När man sitter där och väntar på sitt barn, kan man se nästföljande föräldrarpar komma ut genom dörrarna efter sövningen. Alla ser rödgråtna ut, och alla ler lite försiktigt till varandra i samförstånd.
Samtidigt... När man kliver ut på plan två, går man till vänster för att komma till dagoperation. Går man istället till höger hamnar man plötsligt på canceravdelningen. Dit vill jag aldrig behöva gå.
Livet är väldigt skört.
Från det att läkaren, en osedvanligt tråkig typ, kom ut tills dess att Viggo vaknade tog det två timmar. Det tyckte jag var riktigt jobbigt däremot, eftersom jag inte alls var beredd. Efter pojkarnas rör har det verkligen bara tagit en liten kvart, så jag hann faktiskt känna mig lite bekymmrad. Inte minst när vår sköterska sa - jag trodde han skulle vara ute vid det här laget. Men han tyckte väl att det var skönt på sitt alldeles egna ställe där han befann sig.
Eftersom Viggo var svältande tog den utlovade glassen en väldigt stor plats under hela morgonen innan operationen. David satt inne hos Viggo på upvaket när han väl slog upp ögonen. Det första Viggo säger till David är att han vill viska en sak. David böjer sig fram och får höra- Jag ska få en glass nu. Det kommer ungen minsann ihåg! Men värre var att han var så groggy när han väl fick sin glass så senare kom han inte ihåg att han faktiskt fått den :)
