En "första" helg.
Innan diabetesen gjorde entre i vårt liv var jag o David rätt noga med att försöka komma ut själva emellanåt. När Sigge blev sjuk i mars för snart ett år sedan var han ju bara nio månader, och vi hade precis börjat ha barnvakt till honom. Sjukdomen ställde ju allt på ända. Det kan ju kännas nog så lurigt att lämna ifrån sig ett litet barn, men med diabetes på det... Så den här natten var en jättegrej, både för oss och för mormor och morfar som hade Sigge. Jag är jättestolt och imponerad av dem för att de gjorde det här. Diabetes är svår och lurig, och framförallt med ett sånt litet barn. Sen är det ju som det är, trots att de gjorde allt rätt, var han upp och snurrade på HI. Men de löste den situationen med. Ändå tycker jag att det är bra att de får upptäcka fallgroparna, och känna att de kan lösa dem när vi är nära- så att vi så småningom kan våga oss lite längre ifrån.
Jag är även stolt över farmor som löste det med Viggos spruta. Häromdagen tittade vi tillsammans på hur den ska ges, och idag fixade hon det alldeles själv. Underbart! Det ska sägas, det är inte lätt att stoppa in nålen i den lilla magen, hur tunn o fin den än är...
Det är så underbart, för den här helgen har gett mig en känsla av normalitet. Det känns som om vi är en sån där normal familj som faktiskt emellanåt lämnar bort barnen till mor/farföräldrar. Och framförallt- det är ju så väldigt väldigt viktigt för barnen att få den tiden med mormor/morfar och farmor/farfar.
Sen för att avsluta detta så måste jag ju också säga att jag o David åt en underbar middag, sov på ett underbart hotell och satt vid frukostbordet med varsin tidning en hel underbar timma. Emellanåt kom det en söt liten tjej och frågade om vi ville ha mer kaffe. Vad med kan man önska av en söndagsmorgon? Det härliga är ju ändå, att efter den där timman vid frukosten kände jag att jag var färdig. Då längtade jag efter mina barn igen.
Det sägs ju att det bästa med att åka bort är att få komma hem ;) och jag tror att det kan vara skönt med en paus ibland, så att man faktiskt får lov att längta hem...
Så kul att läsa din blogg om just det vardagliga livet med diabetes. Har också en blogg som inte är så aktiv, men man kanske ska ta sig i kragen och skriva lite igen...
Vilken härlig helg ni verkar ha haft. Det behövs sådant för att hämta lite nya krafter!
Och den där pausen var ni så värda! Vad härligt att få ladda om batterierna lite grann.
Det är så jobbigt med Diabetesen som är så otroligt lurig och det svänger så snabbt.
Jag håller med om att det är bra om man kan få lite avlastning av mor och far föräldrarna..man behöver det, barnen behöver det! :)
Emma, hör gärna av dig med din adress om du vill. Jag följer gärna din tillvaro också, det är ju som du säger, skönt att följa andra diabetesfamiljer!
Kram Tove
