Mina söta barn

Hur mysigt det än är när barnen har lov så är det allt lite skönt med vardagsrutinerna igen. Även om jag verkligen hatar att gå upp på morgonen för att jaga Rasmus till skolan. Vareviga morgon är en kamp. Han försvinner så i sina tankar. Han går in på toaletten för att borsta tänderna. Efter tio minuter när jag går in för att se var han tagit vägen står han fortfande och lägger tandkräm på tanborsten. När han går upp för att hämta strumpor står han plötsligt och bygger ihop en legobil. Jag tror inte alls att han struntar i mig, han bara glööömmmeeer. Tyvärr blir vi alltför ofta ovänner, men morgonen är ju inte min bästa tidpunkt heller... Då är det mysigare på kvällen. Alltsomoftast ser jag o Rasmus Halv åtta hos mig tillsammmans. Då sitter vi där och diskuterar menyer, deltagare och betygsättning.

Imorgon ska vi upp till diabetesmottagningen med hela gänget. Alla tre ska besiktigas. Då tankar vi ner både pump och sockermätare, och alla tre ska kolla Hba1c, alltså ett långtidssocker. Det är då sanning kommer fram, hur har grabbarna egetnligen legat sen december. Vi vet ju att Viggo ligger väldigt  stabilt, så där ska det inte ha skett mkt. Det ska bli intressant att se Rasmus eftersom det ger en indikation vart han är på väg- är sockret fortsatt på väg uppåt, eller har det normaliserats?

De sista gångerna har Sigge legat alldeles för högt vilket ju naturligtvis inte är bra, då ökar riskerna för komplikationer. Men alla hans infektioner har ju varit ett jätteproblem eftersom sockret lever rövare då. Nu får han ju Bactrim, alltså antibiotika, under tre mån tid för att han förhoppningsvis ska få det lite lättare. Det har faktiskt gjort skillnad, han får inte alls feber på samma sätt, alltså blir sockret bättre.

Idag när Viggo satt med sitt lego deklarerade han "du kan kalla mig för nygga (snygga) killen när jag sitter här och bygger".  Tre år och så blygsam.