Mina söta barn

Det har inte varit så mycket diabetes på sista tiden. Rasse mäter vi inte på just nu. Viggo ligger som vanligt tokjämnt. Och Sigge, han ligger också bättre än någonsin. Ett värde över tio just nu gör att jag studsar till i förvåning.

Det är så skönt, eftersom det för närvarande rullar på som det ska känns det som om vi kan fokusera på att vara en helt vanlig småbarnsfamilj. Vi kan ägna oss åt käcka saker som t.ex. att vänja Sigge av med blöjan. Han är liksom bara en helt vanlig liten unge som inte kräver ständig fokus. Nåja, de flest två-åringar kräver förvisso ett rejält mått av fokus... Detta är definitivt en vaken och viljestark liten kille som nogsamt vakar på sitt revir. Skulle något syskon, eller för den delen hunden, landa i min famn eller få  min absoluta uppmärksamhet är Sigge genast där. RtM. Reclaim the Mamma.

Men jag måste ändå säga en sak om min fantastiskt tappra lilla två-åring. Vi har nyligen flyttat nålen från rumpan till magen. Huden på hans lilla rumpa var helt enkelt för irriterad. Men både han och jag tyckte av någon anledning att det var skitjobbigt att sätta den på magen. På nåt vis kom den för nära honom. Rumpan sitter ju liksom bakom honom... Första gångerna fick jag jaga honom och nästintill hålla fast honom. Nålbytet blev plötsligt jobbigt. Efter den fäst på magen grät han och sa ajajaj. Men så idag när jag höll på att förbereda för bytet klättrar denna tillitsfulla unge upp i mitt knä, lutar sig tillbaka och håller upp tröjan. Detta trots att han vet att det sticker till och känns jobbigt. Då kan jag plötsligt känna mig så ledsen över att behöva utsätta honom för detta. Och ledsen över hans totala insikt om att det är så här det är.