Mina söta barn

Sigge har en fruktansvärd känning förut. Det hela var så konstigt, det händer ytterst, ytterst sällan att han går under tre eftersom jag brukar märka och kunna fånga upp honom innnan dess. Nu, plötsligt från ett ögonblick till ett annat märkte jag att han inte mådde bra. 2.3 låg han på då. Och blev plötsligt jättedålig. Han betedde sig som om han var riktigt full... Han kunde inte hålla ögonen riktigt öppna, det kändes nästan som ögonen rullade bakåt. Han ålade sig än ner på golvet där han bara låg helt plakat, än upp på soffan. Hela tiden halvgrät han, jag fick inte lov att hålla honom eller ta i honom. Samtidigt försökte han smälla till Viggo som satt bredvid. Detta samtidigt som han inte orkar hålla huvudet upprätt. Jag fick i honom först en dextrosol, men märkte ingen skillnad. Det har aldrig förut hänt att det inte räckt med en tablett, men nu fick jag ge honom ytterligare än. Det tog en stund innan den oxå började ge effekt. Jag kände att jag hade verkligen ingen kontakt med honom. Jag kan säga att jag under den tiden började tänka på ambulans

Men så plötsligt har dextron kickat in som den ska. Helt plötsligt vänder sig ungen mot Viggo skrattar och pekar åt något som han gör. Viggo tittar på mig och säger- Nu mår Sigge bra igen för nu pratar han.

Det är precis som om inget har hänt. Sigge bara tar vid i leken där han hade slutat.

Jag fick ringa David bara för att få prata av mig, berätta vad som hänt och få lite mentalt stöd.

Diabetes är den konstigaste sjukdom som finns.