Mina söta barn

Jag känner mig arg och frustrerad. Jag tycker att jag strider på så många fronter samtidigt. Hade inte diabetesen i sig räckt?? Allt det här praktiska runt omkring dränerar mig fullständigt.

Det som upptar mest energi för närvarande är det här med förskolan. Sigge skulle egentligen ha börjat nu i januari, men pga omständigheterna valde vi att skjuta upp platsen tills kommande augusti. Vi har haft tät kontakt med köansvariga, och hon är väl medveten om hela situationen. Mitt i allt har vi varit så glada över att Sigge ska få komma till en sån underbar förskola med fantastisk personal. Jag har även pratat med rektorn i olika omgångar ang Sigges start. Men så igår viskade en av fröknarna i mitt öra att rektorn bestämt att Sigge inte ska få börja på detta dagiset. Bara så... Arg som ett bi ringde jag upp rektorn (naturligtvis utan att låtsas om som om jag vet det jag vet). Inte en gång kunde rektorn säga rätt ut att det blir inte så här utan bara glider, glider, glider. Pratar om trött personal, och antal barn med särskilda behov på förskolan. Hela tiden återkommer hon att man i aldrig är garanterad plats till en särskild förskola. Vår fröken som hade skvallrat till mig berättade även att rektorn varit tydlig med att vi inget fick veta om detta beslut. Nähä, när skulle vi få veta det var det tänkt?

Så när jag till slut säger- jag ska alltså behöva rycka upp Viggo för att börja ett annat dagis- säger hon att nejdå, han har ju sin plats. Så hon menar på fullaste allvar att pojkarna ska gå på olika förskolor med allt vad det innebär av upplärning av diabetesen, daglig kontakt pga doseringar, upplärning av ev ny personal, uppdatering av alla ev nya rutiner etc etc. Dessutom, blir Rasse sjuk, ska vi plötsligt ha den här kontaktetn med tre olika ställen. Är hon inte klok?! Dessutom känner jag mig så himla sviken av henne. Det har aldrig någonsin innan varit aktuellt med något annat än att Sigge ska börja här.

En annan sak, som jag VET är jättedum, är att det känns som om man väljer bort Sigge personligen. Jag vet ju att det inte är så, att det är sjukdomen det handlar om. Jag kan inte låta bli att titta på min goa charmiga kille och tänka- hur kan de inte vilja ha honom?