Tröstlöst
Ibland känns det bara så himla tröstlöst. Innan lunchen låg han bra, han åt precis som vanligt, han sov som vanligt. Ändå vaknar han på 2,2. Sen innan middagen låg han på 19. Förvisso förstår jag att han med största sannolikhet fått en rekyleffekt, kroppen har alltså reagerat på att han varit alldeles för låg så stresshormoner ser till att reserven i kroppen kickar in. Så olika hur man tar det där, vissa dagar accepterar jag att han är väldigt svår att ställa in, andra dagar känner jag frustrationen komma krypande över att det tycks omöjligt att få till det. I bakhuvudet bär manju dessutom alltid med sig vikten av att han ska ligga bra i sockret så att han inte ska få framtida komplikationer.
Kommentarer
Postat av: Tilda
Hallå systeryster!! Man kan aldrig göra mer än sitt bästa och det man tror är rätt... om din sons envisa kropp gör vad den känner för så får du kämpa på och inte ge upp el ge efter för frustrationen!!! Stå på dig syster och andas
P&K
Postat av: D
Postat av: David
Postat av: David
Kom ihåg att du är en fantastisk mamma som alltid strävar efter att ge både friska och sjuka barn det bästa för just dom. Ibland blir det inte som planerat och i Sigge fall är det rätt vanligt tyvärr.
Postat av: David
Det viktigaste är att viljan att han skall ligga rätt finns så kommer det ordna sig, han kommer bli lättare att ställa in ju större han blir. Det är så små marginaler nu i den lilla kroppen. Jag är stolt över dig!
Trackback
