Ett år sedan
Vi hade så himla mysigt med L & co häromdagen. Goa, mysiga vänner berikar verkligen tillvaron. Dessutom, en bonus, jag och L har bestämt att hon ska lära sig Sigges diabetes med pump och allt. Saken är ju den att det är en väldig trygghet att veta att det finns någon på gatan som man kan "dumpa" barnet hos om det skulle vara något. Hur det än är, Sigge kan man aldrig, aldrig bara dumpa hos någon. L är störtcool, och Sigge gillar henne verkligen, så det här kommer bli bra! Jag är glad och tacksam över att hon ställer upp.
Tänk, imorgon är det exakt ett år sedan.
Sigge hade ju varit dålig ett bra tag. Magsjukor, och öroninflammationer avlöste varandara och mellan varje veva blev han lite mindre bra än vad han varit innan. Han bara grät, och sov inte på nätterna. Båda visste vi att något var väldigt fel. Vi var ju så säkra på att det var gluten. Viggo var ju också så väldigt dålig innan han fick sin diagnos. I början på just den här veckan hade han just fått penicillin för ytterligare en ny öi. Men det var så konstigt sista dygnet, hur han drog i sig flaska på flaska med vatten. På torsdag hade vi sen tidigare en tid bokad för att kolla så det inte var gluten. På morgonen innan jag skulle iväg till jobbet stod jag o David och studerade vårt väldigt dåliga barn, och jag sa "du kanske ska be dem kolla sockret, visst kan törst vara diabetes." Men samtidigt, vem trodde eg att det skulle kunna vara DIABETES?
Halv tre skulle jag precis gå och ta mig en kafferast och passade på att ringa David. Undrade i förbifarten om de kollat sockret. Nej de ska göra det nu, sa David. Men Doktorn trodde att det säkert bara berodde på penicillinet.
Hämtade mitt kaffe och ringde tillbaka efter en liten stund. Det första jag hör när David svarar är hur han gråter. Sigge har diabetes får han fram. Diabetes? Vi måste läggas in på Östra, jag hämtar dig om en liten stund.
På Topas hade de pratat om ambulans, men David ville naturligtvis hämta mig först så han fick lov att köra. När de kom fram till mitt jobb var Sigge helt borta. Det såg ut som han sov men han var överhuvudtaget inte kontaktbar. När vi kom fram till Östra rusade jag in med Sigge i famnen. Han hängde som en liten säck i mina armar. Jag sprang rätt på en sköterska och fick fram i gråten att han har diabetes. Hon tog tag i mig och såg till att vi kom rätt in på ett litet rum. Det följde en strid ström av sköterskor och läkare som jag minns som i ett töcken. Men snart var vi uppe på avdelningen. Denna underbara avdelning med så mycket värme och empati.
Infarter skulle sättas och dropp skulle kopplas. När de stack honom grät han helt förtvivlat, men inte en gång öppnade han sina ögon. Mitt i allt var han fortfarande helt borta. Först nästa morgon öppnade han ögonen igen.
Så mycket har hänt sen dess, så annorlunda tillvaron är numera. När jag nu sitter här och tänker på just den här dagen rinner faktiskt mina tårar.
...mina med!!
Jag är nog mer påverkad än vad tror av denna dagen, tårarna vill inte sluta.
...mina med!!!
... mina med får jag väl säga då!! För oss är det ju inte så längesen, men de där känslorna kom tillbaka när jag läste... Vi skulle ju också bara kolla gluten!! Många styrkekramar till hela familjen och framförallt till Sigge!!
Fick tårar i ögonen av dina rader. Känner smärtan skära genom kroppen och känner igen känslan så väl... Tänk så snabbt livet kan förändras, för alltid...
Många kramar till dig och dina söta barn!!
Helena - mamma till Elin 4 år som debuterade i nov. 2009
(Helenapena på Familjeliv)
Älskade vännen!
Jag blir ledsen av att läsa dina rader och kan aldrig förstå vad ni gått igenom, men en sak skall du veta och det är att jag finns här för dig och hela din underbara familj.
När som helst och hur som helst- bara hojta!
Kramar
Hej Tove, vilken fin blogg du har! Jag läser den regelbundet och ömsom gläds ömsom gråter med er! Jag blir inspirerad av eran styrka och positiva attityd gentemot vardagen och livet och sänder massa, massa kramar till dig, David och era fantastiska barn! Jag hoppas att vi får en chans att ses vid något tillfälle, om inte annat så för att jag aldrig är främmande för att busa omkring med era tre härliga ;)
Massa kramar!!
/Lille-kusin Milla
jättefint skrivet - här hos mig är inte ett öga torrt heller... tänk ändå, som du själv skriver, vad som hänt på ett år. hur man kan lära sig ngt man innan det hände knappt kunde "stava" till.
