Mina söta barn

Jag tror helt ärligt att jag blir tokig. Så som det var under helgen och igår kväll, kände jag mig redo att ringa Gun och fråga om det inte är dags. Men så idag är det helt normala värden igen. Efter att jag träffat Camillakurator idag gick jag förbi mottagningen för att se om Gun var upptagen, vilket hon naturligtvis var. Jag tänkte ringt henne sen för att prata om Rasmus, men så gjorde jag ändå inte det. För mitt i allt, även om sockret är nästan-värden så är det inte heller ett riktigt diabetesvärden. 11,1 skall det vara efter mat och Rasse hade "bara" 10,8. Så väldigt nära, men ändå inte. Och hur det än är, varenda gång som de där normala värdena kommer hinner man tänka att det kanske trots allt inte var nåt. Tusen olika förklaringar till att sockret råkade vara så högt just den gången. 

Så fortsättning följer...

Men att ändå glädjas åt denna dag är det faktum att jag verkligen känner att jag mår bättre. Camilla sa oxå att hon kunde märka en tydlig skillnad. Hon tyckte att jag verkade lugnare och mer samlad. Kunde avsluta mina menigar som hon sa.

Vem sjutton hade trott att jag skulle hamna mitt i en tvättäkta depression? Inte jag iaf. Inte för att jag hade någon som helst åsikt om vem som gör eller inte gör. Och framförallt lägger jag ingen som helst värdering i det. Men det är bara inte JAG. Men trots det sitter jag här med ett paper där det står att jag uppvisar kliniska tecken på en depression. Skumt... Men nu under senaste veckan har jag kunnat identifiera situationer som får mig att må dåligt, och därmed gå i baklås. Alltså kan jag nu undvika dessa och därmed må mkt bättre. Men att jag ens kan undvika dem beror ju på att David finns där och tar över istället. Så plötsligt har min oro istället blivit att han plötsligt inte ska orka mer, för vem ska då bära? Det förstår ju vem som helst, att det blir en utmatningsdepression av att hålla på att tänka på det viset...