Orolig
Vaknade idag och kände mig orolig. Liksom bara orolig sådär i största allmänhet. Inte så att det är ngt särskilt som jag funderar på , t.ex. Rasmus eller så. Däremot vet jag ju nu att det helt enkelt är min stress som gör att jag känner så. Det sresspåslag som trots allt gör att jag mår som jag gör. Men nu vet jag ju också att jag faktiskt vissa dagar känner så här, alltså känner jag mig inte orolig över varför jag är orolig. Nån som hängde med?
Mitt i all denna oro som då existerar, känndes det faktiskt skönt när vår diabetesssk (och kuratorn, och läkaren)häromdagen pratade om vilken extrem situation vi har haft detta senaste året med två barn som insjuknat i kronisk sjukdom, plus att det tredje ser ut att göra detsamma. Det är väldigt skönt när någon utanför familjen bekräftar det faktum att det faktiskt finns en orsak till att jag känner som jag gör, men samtidigt är det svårt att begripa att det är mig och min familj det faktiskt handlar om.
Mitt i all denna oro som då existerar, känndes det faktiskt skönt när vår diabetesssk (och kuratorn, och läkaren)häromdagen pratade om vilken extrem situation vi har haft detta senaste året med två barn som insjuknat i kronisk sjukdom, plus att det tredje ser ut att göra detsamma. Det är väldigt skönt när någon utanför familjen bekräftar det faktum att det faktiskt finns en orsak till att jag känner som jag gör, men samtidigt är det svårt att begripa att det är mig och min familj det faktiskt handlar om.
Kommentarer
Postat av: mh
Jag förstår din oro o stress med allt din familj har drabbats av.
Dessutom tror jag att diabetesbesked för Rasmus skulle lösa upp en del knutar för er, så ni skulle slippa fundera på när det skall bryta ut.
Sköt om dig o hela din familj!!
Postat av: Tove
Tack ska du ha!
Ja, jag tror oxå att just själva väntan gör det hela jobbigare. Framförallt när vi alla är så säkra på att det kommer att ske.
Trackback
