Mina söta barn

Tycker att jag för var dag som går ändå känner mig lite bättre. Tyvärr en del trista bakslag, men jag försöker ändå ta dagen som den kommer och känna att det faktiskt går åt rätt håll. Jag börjar återigen kunna njuta av härliga vårdagar och min underbara familj.

Anledningen att vi började ta socker på Rasse i vintras var ju att han var så fruktansvärt ur slag. Inget var bra, allt var besvärligt. Han mådde helt enkelt inte bra. Så låg han ju för högt oxå. Men så smånigom stabiliserades faktiskt både humör och socker. Gun trodde att han därför kunde haft en betacellssvacka. Vi har ju tagit enstaka socker men det har ju liksom varit okej. Jag började känna att det kanske trots allt varit falsklarm. Så plötsligt är livet så där besvärligt igen... Pang, sockerkurvan visar direkt skillnad. Igår hade han 10,6 två timmar eft middagen. Men det känns ändå okej. Jag har ju bearbetat det här under lång tid nu. Han är själv cool med det hela, och sa idag vid lunchen att om han får diabetes vill han ha pump. Älskade  tåliga unge. Igår planerade han menyn inför sin födelsedag i oktober. Han var noga med att utöver Fanta, lägga till Fanta Light på beställningslistan.