Två fobier
Jag är ledsen att jag inte uppdaterat sen mammografin. Både datorn och telefonen strular med mig, så jag känner mig totalt avskuren från och till. Lagen om döda tings inneboende jävlighet, som min mormor säger. Söta Moren som för övrigt fyller ett helt gäng med år idag.
Allt såg ut precis som det skulle, tack och lov. Det finns ju dock "nånting" där, och det kan tydligen bli värre under stress. Vem visste det? Läkaren frågade mig om jag är stressad för tillfället. Tja... Sjukskriven, räknas det? Så någonting är det där, men det är helt ofarligt. Han frågade om jag ville att han skulle sticka för att göra biopsi- för min sinnesfrids skull. Nej tack, här sticks ingenting i onödan. Är man stick/sprut fobiker så är man. Måste vara ödets ironi att just jag fått barn med diabetes...
Har kännt mig piggare och gladare sen detta blev gjort. Klart att det hängt över mig, men jag har nog inte förstått hur mycket ändå. Nu börjar jag på allvar se fram emot resan. Innan när jag trodde att det var något otäckt som behövdes tas om hand, var jag orolig att det inte skulle bli nån resa.
När jag ändå tittar tillbaka på vad min oro rörde sig om , om det nu hade visat sig vara cancer. Jag är inte egentligen särskilt rädd för att dö, eftersom jag vet hur goda förutsättningarna trots allt är med bröstcancer. Däremot kände jag att jag KLARAR bara inte att ligga och kräkas i sex månader. Ungefär som att det skulle vara det värsta. Fobi nummer två hos fru Lövberg.
Summa sumarum är ju trots allt att ingen skall dö. Någon kommer antagligen kräkas, dock inte jag.
Det är en bra dag :)
Allt såg ut precis som det skulle, tack och lov. Det finns ju dock "nånting" där, och det kan tydligen bli värre under stress. Vem visste det? Läkaren frågade mig om jag är stressad för tillfället. Tja... Sjukskriven, räknas det? Så någonting är det där, men det är helt ofarligt. Han frågade om jag ville att han skulle sticka för att göra biopsi- för min sinnesfrids skull. Nej tack, här sticks ingenting i onödan. Är man stick/sprut fobiker så är man. Måste vara ödets ironi att just jag fått barn med diabetes...
Har kännt mig piggare och gladare sen detta blev gjort. Klart att det hängt över mig, men jag har nog inte förstått hur mycket ändå. Nu börjar jag på allvar se fram emot resan. Innan när jag trodde att det var något otäckt som behövdes tas om hand, var jag orolig att det inte skulle bli nån resa.
När jag ändå tittar tillbaka på vad min oro rörde sig om , om det nu hade visat sig vara cancer. Jag är inte egentligen särskilt rädd för att dö, eftersom jag vet hur goda förutsättningarna trots allt är med bröstcancer. Däremot kände jag att jag KLARAR bara inte att ligga och kräkas i sex månader. Ungefär som att det skulle vara det värsta. Fobi nummer två hos fru Lövberg.
Summa sumarum är ju trots allt att ingen skall dö. Någon kommer antagligen kräkas, dock inte jag.
Det är en bra dag :)
Kommentarer
Trackback
