Det här med klubbar...
Att höra till, att finnas i ett sammanhang. Det kan ju verkligen vara på gott eller ont. Som det här med hunden. Jag ääälskar verkligen att tillhöra klubben för vi-som-har-hund-och-vill-inget-hellre-än-att-prata-om-hur-fantastisk/rolig/mysig/jobbig-den-är. Att träffas och dels träna, men också till mesta dels bara prata prata hund.
Men så hör jag ju även till en annan klubb. Vi-som-är-föräldrar-till-barn-med-diabetes. Till skillnad från det där med hunden, så har jag definintivt inte begärt inträde i just detta sällskapet. Men likförbannat är ett medlemsskap utskrivet i mitt namn med ett obligatorisk livslångt medlemsskap.
Var på ett föredrag om diabetes ikväll. Till största delen var det väl egentligen riktat till unga diabetiker i tonåren. Men jag tänkte att det kunde säkert vara intressant ändå och fick även med mig mormor och farmor. Bl.a. var det Ragnar Hanås ssom talade på sitt oerhört pedagogiska vis. Kvällen stora inspiration var ju ändå grabben som tagit pick o pack i ena handen, insulinet i andra handen och dragit på volontärsresa till Afrika. Hans enda "krav" inför resan var att han skulle få bo hos en familj med kylskåp så att insulinet inte skulle förstöras. Tänk att få bära med sig detta, och förmedla till grabbarna- ni kan verkligen göra precis vad ni vill. Sjukdomen får verkligen inte bli er identitet.
Men så var det ju det där med den där klubben som vi alla tillhörde ikväll. Under kvällens gång vet jag inte hur många gånger jag hörde pumpar dosera eller sockermätare pipa. Jag gillar känslan av att höra till ett sammanhang. Även om jag självklart hellre hade sett andra grunder, men det valet är ju inte mitt att göra. När det nu är som det är, gillar jag att få dela det med andra.
En av kvällens talare var en inhyrd radioprofil som levt med sin diabetes i 20 år. På stockholmska bredde hon ut sig om hur hon minsann inte låter diabetesen styra sig, utan hur hon minsann äter princesstårta till frukost och dricker vin därtill. Fantastisk förebild för att ungdomarna på plats. När hon dessutom lägger till att hon minsann aldrig åkt på läger eftersom hon inte kunde tänka sig att sitta i grupp och ta spruta. Vilken ledsam inställning. Tänk om hon faktiskt skulle tycka om de där männsikorna. Dessutom, ibland kanske det är skönt att ta en spruta tillsammans med andra som vet precis vad det innebär.
Men så hör jag ju även till en annan klubb. Vi-som-är-föräldrar-till-barn-med-diabetes. Till skillnad från det där med hunden, så har jag definintivt inte begärt inträde i just detta sällskapet. Men likförbannat är ett medlemsskap utskrivet i mitt namn med ett obligatorisk livslångt medlemsskap.
Var på ett föredrag om diabetes ikväll. Till största delen var det väl egentligen riktat till unga diabetiker i tonåren. Men jag tänkte att det kunde säkert vara intressant ändå och fick även med mig mormor och farmor. Bl.a. var det Ragnar Hanås ssom talade på sitt oerhört pedagogiska vis. Kvällen stora inspiration var ju ändå grabben som tagit pick o pack i ena handen, insulinet i andra handen och dragit på volontärsresa till Afrika. Hans enda "krav" inför resan var att han skulle få bo hos en familj med kylskåp så att insulinet inte skulle förstöras. Tänk att få bära med sig detta, och förmedla till grabbarna- ni kan verkligen göra precis vad ni vill. Sjukdomen får verkligen inte bli er identitet.
Men så var det ju det där med den där klubben som vi alla tillhörde ikväll. Under kvällens gång vet jag inte hur många gånger jag hörde pumpar dosera eller sockermätare pipa. Jag gillar känslan av att höra till ett sammanhang. Även om jag självklart hellre hade sett andra grunder, men det valet är ju inte mitt att göra. När det nu är som det är, gillar jag att få dela det med andra.
En av kvällens talare var en inhyrd radioprofil som levt med sin diabetes i 20 år. På stockholmska bredde hon ut sig om hur hon minsann inte låter diabetesen styra sig, utan hur hon minsann äter princesstårta till frukost och dricker vin därtill. Fantastisk förebild för att ungdomarna på plats. När hon dessutom lägger till att hon minsann aldrig åkt på läger eftersom hon inte kunde tänka sig att sitta i grupp och ta spruta. Vilken ledsam inställning. Tänk om hon faktiskt skulle tycka om de där männsikorna. Dessutom, ibland kanske det är skönt att ta en spruta tillsammans med andra som vet precis vad det innebär.
Kommentarer
Trackback
