Dagis och diabetes
En vecka till ända. Kära min gud vad vissa veckor är långa. Värre den som ligger framför mig dessutom. Men det är ju som så, den som väntar på något gott får vänta så jävla länge...
Hursomhelst. Om man bortser från det lilla orosmomentet i veckan har det varit en bra vecka. Det har funnits mycket utrymme för både familj och kära vänner.
Alltså- det här med dagis. Tänk vad jag bekymrade mig innan. Ur så många aspekter. Det handlar ju inte bara om att skola in diabetesbarn, utan även min sista lilla gosse som skulle ut i verkligheten. Bara det kräver en viss liten sorgeprocess. Så funkar det så bra, nästan lite anti-klimax! På sitt sätt lever ju grabbarna riktigt glidarliv. Inte många dagisbarn som har en vuxen person omkring sig precis hela tiden. De behöver aldrig vänta på mat, på sin tur, på utekläderna.
Men samtidigt, mitt i allt kan personalen göra så intressanta saker. Man får ju förmoda att de från och till helt enkelt har lite otur när de tänker. Som när de helt plötsligt en dag inte hade tagit socker innan mellanmålet. De trodde inte det behövdes. Ehh...Hur ska man då kunna dosera? Det känns liksom som lektion 1A. Som tur är så är sådana saker inte så vanliga.
Satt idag och funderade på diabetesens påverkan på vårat liv. Lustigt nog vänjar man sig vid det mest underliga saker. Efter ett och ett halvt år är det ju faktiskt en vana att ha konstant pejling på ungen. Hur mår han? När åt han? När ska han äta igen? Är han låg. Eller t.o.m hög? Är det därför han ligger på golvet och gråter? Eller han kanske bara två år? Dag som natt. Vi för ju fortfarande konstanta doserings-diskussioner vid varje måltid för att hjälpas åt att komma fram till den perfekta dosen. Men samtidigt, det är ju ett lika naturligt inslag som "skicka mjölken". Såklart gör vi masor av missar. Vissa mer orutinerade än andra. Som idag när vi var ute och åkte och plötsligt visar Sigge nöjt upp nålen som han tappat. Inte tusan hade vi med väskan med reservkittet. Så det är ju bara att styra kosan hemåt. Så himla enkelt det hade varit att åtgärda på plats... Men numer tänker jag inte j'vla diabetes- utan bara, hur kunde vi glömma?
Hursomhelst. Om man bortser från det lilla orosmomentet i veckan har det varit en bra vecka. Det har funnits mycket utrymme för både familj och kära vänner.
Alltså- det här med dagis. Tänk vad jag bekymrade mig innan. Ur så många aspekter. Det handlar ju inte bara om att skola in diabetesbarn, utan även min sista lilla gosse som skulle ut i verkligheten. Bara det kräver en viss liten sorgeprocess. Så funkar det så bra, nästan lite anti-klimax! På sitt sätt lever ju grabbarna riktigt glidarliv. Inte många dagisbarn som har en vuxen person omkring sig precis hela tiden. De behöver aldrig vänta på mat, på sin tur, på utekläderna.
Men samtidigt, mitt i allt kan personalen göra så intressanta saker. Man får ju förmoda att de från och till helt enkelt har lite otur när de tänker. Som när de helt plötsligt en dag inte hade tagit socker innan mellanmålet. De trodde inte det behövdes. Ehh...Hur ska man då kunna dosera? Det känns liksom som lektion 1A. Som tur är så är sådana saker inte så vanliga.
Satt idag och funderade på diabetesens påverkan på vårat liv. Lustigt nog vänjar man sig vid det mest underliga saker. Efter ett och ett halvt år är det ju faktiskt en vana att ha konstant pejling på ungen. Hur mår han? När åt han? När ska han äta igen? Är han låg. Eller t.o.m hög? Är det därför han ligger på golvet och gråter? Eller han kanske bara två år? Dag som natt. Vi för ju fortfarande konstanta doserings-diskussioner vid varje måltid för att hjälpas åt att komma fram till den perfekta dosen. Men samtidigt, det är ju ett lika naturligt inslag som "skicka mjölken". Såklart gör vi masor av missar. Vissa mer orutinerade än andra. Som idag när vi var ute och åkte och plötsligt visar Sigge nöjt upp nålen som han tappat. Inte tusan hade vi med väskan med reservkittet. Så det är ju bara att styra kosan hemåt. Så himla enkelt det hade varit att åtgärda på plats... Men numer tänker jag inte j'vla diabetes- utan bara, hur kunde vi glömma?
Kommentarer
Postat av: David
Då ska jag berätta något jag glömde berätta i fredags... När jag var med Sigge hos läkaren efter hans bakåtstagedive med huvudet som motpol till golvet så glömde jag berätta för läkaren att Sigge har diabetes, en mycket trevlig läkare förklarade vikten av att just läkare får veta sånt då diabetes kan påverka behandlingsbeslut... Jag kände mig liiiiite dum och sa att det börjar bli så naturligt i hans liv.
Postat av: yevonde
oj lurigt. Det var en kille i min klass som hade diabetes, konstaterades sommaren mellan 4:an och 5:an om jag minns rätt. Han hade en period av vägran att inse att han var sjuk, vilket gjorde att han somnade med huvudet på bänken några ggr. Men det löste sig, och nu är han 33 och mår fina fisken.
Tack för klädtips! :)
Trackback
