Mina söta barn

Käre maken frågade om jag slutat blogga. Det har liksom inte varit tanken alls, men ju längre tiden har gått, dessto mer ha det funnits att säga. Till slut har allt bara känts äverväldigande- och jag har ingen aning i vilken ände jag ska starta. Men då sa Dave dagens klokhet- strunta i det då, ta bara vid där du är idag.

Så idag då...

Inskolnigen på dagis går fortsatt fantastiskt bra. Vilka underbara människor med så hemskt mycket empati. Det kommer att bli hur bra som helst. Även om vi hållt på med den här inskolningen sen 10 aug. Men det är klart att det är hemskt mycket för dem att lära. Pojkarna är färdiginskolade sen länge, så det är verkligen bara att fröknarna behöver känna sig trygga med hela situationen.

Själv har jag mått sådär sista tiden. Med en fantastiskt sommar i ryggen tyckte jag att jag bara mådde bättre och bättre. Så en bit in i augusti fick jag en propp i benet. Den i sig var ju inte särskilt farlig, men det är andra gången. För tre år sedan hann den sätta sig i lungan innan den upptäcktes. Det är helt klart mer otäckt. Så en hel del oro drog i gång i systemet. Undringar om varför det skedde igen osv. Ska jag gå runt resten av livet och oroa mig för lumgemobli?

Annars njuter jag enormt av den annalkande hösten. Jag älskar verklgien den här tiden av året. Jag gläds åt varenda litet löv som hunnit trilla ner på marken! Dessutom är nästföljande halvår fyllt med trevligheter! Jag ser fram emot att få blogga om allt detta!